Vad vore jag utan deadline? En halv människa, tror jag. Jag älskar projekt och jag älskar att sätta press på mig själv. Inom rimliga gränser, då. Mest älskar jag känslan av att bli klar i tid, hålla deadline.

Allt det där försvann när jag slutade jobba på tidningen. Där jobbade jag mot en tidsgräns varje kväll. Perfekt! Varje dag en ny produkt, den gamla kunde vi glömma, lägga till handlingarna.

Men det går att sätta upp deadline även utan att jobba på tidning. Jag bestämde att jag skulle bli klar med första versionen av min nya roman, som ska komma ut sista helgen i november, i slutet av februari. Ett tag verkade det omöjligt. Jag skrev varje dag men tyckte inte att jag kom någonstans. Ändå lades ord till ord och någon enstaka gång fick jag luft under vingarna och kände att det bar.

Och i dag nådde jag fram till slutet. Jag hade den här historien i mig även om jag inte visste om det när jag började skriva. Det blev inte den roman jag trodde att jag skulle skriva, den som tog avstamp i en dröm jag hade för många år sedan och inte kunde glömma. Kanske kommer de avsnitten inte ens att vara med i slutversionen. Troligen kommer de att vara det i någon form men inte alls på det sätt jag inbillade mig.

Jag gillar när berättelsen får eget liv. När den var väldigt nära slutet reste den sig och visade vem den var. Det blev ett par vändningar som jag inte hade anat tidigare. Jag litar på berättelsen i sådana lägen eftersom jag vet att det högst troligt är jag, eller mitt undermedvetna, som ligger bakom. Och som har bearbetat och jobbat i det tysta.

Nu ligger manushögen där, utskriven, och väntar på att läsas. Jag har inte läst igenom ens delar av manuset tidigare, och kommer säkert att både skämmas och förvånas. I början av mars börjar jag skriva om. Hoppas att nästa vecka går fort så att det snart blir mars!