Tystnad har alltid varit ett nödvändigt attribut för mig när jag skriver. Jag fascineras och förundras (och rynkar på näsan i smyg) över alla som skriver till musik dunkande ur högtalarna. Nu kanske jag är där själv.
Det är dock helt ofrivilligt och jag skulle ge hur mycket som helst för att slippa.
Jag har jobbat i kontorsmiljö i stort sett hela mitt vuxna liv, och varje dag (kväll) tvingats sitta timme efter timme med ventilationstrummor och fläktar susande omkring mig. Vid midnatt stängs de av och öronen gör frivolter av lättnad.
Inne i mitt huvud fortsätter ljuden som fläktarna åstadkommit, lätt förvrängda till en variant av sockerdricka. Om ljudet varit tjutande förmodar jag att det kunde kallas tinnitus, men vad kallar man ljust sockerdricksväsande?
Den senaste tiden har de här ljuden plötsligt trängt fram och fyllt huvudet. Ibland kan jag bortse från dem, då tänker jag att de har försvunnit. Sedan lyssnar jag och inser att de är kvar.
De sitter i vägen för mitt skrivande och jag behöver något som distraherar. Så jag letar fram mina Klassiska mästerverk, samlingsplattor för alla som inte begriper sig på klassisk musik men tycker att det kan vara vilsamt att lyssna till. Jag har några stycken, och nu prövar jag att ha dem på i bakgrunden medan jag skriver. Kanske kommer sockerdrickan att rinna ut ur mitt huvud till slut, samtidigt som musiken tränger in och tar över.
Jag har hellre Albinonis Adagio i huvudet är väset från åratal av fläktar. Albinonis Adagio finns med i Kråkprinsessan. Där färgar den luften blå och gör Solbritt förvirrat lycklig och sorgsen på en gång. Själv hörde jag Adagio första gången en fredagseftermiddag när jag gick i högstadiet. Jag såg ut genom ett fönster, och luften var blå.