Vädermässig kulturkrock

När jag tittar upp från datorn och genom dörröppningen från biblioteket, via hallen och vardagsrummet, ut genom fönstret, ser jag att körsbärsträdet nästan tappat alla sina blad.

Yrvaket undrar jag hur det gick till? I manuset jag jobbar med är april på väg att gå över i maj och det kan skymtas ljust gröna blad på träden.

Inte ens om jag skyndar på hinner jag i kapp. Romanen slutar i midsommartid och jag ska var klar med redigeringen i december.

Kanske är det rätt tid att redigera manus nu. I synnerhet om de utspelar sig när ljuset är på väg tillbaka efter en lång kall vinter.

Äntligen redigering igen

Jag visste att det skulle bli svårt att koncentrera sig på mitt romanprojekt medan förberedelserna till Bokmässan pågick. Men nu är den lyckligen i hamn och på väg att placeras i malpåse, och jag försöker att ägna så lite tid och engagemang i föreningen Egenutgivarna som möjligt.

Nu är det nämligen hög tid att ta itu med redigeringen av nästa roman, Mellan raderna, som kommer ut till våren.

Det blir tredje gången jag skriver om texten. Jag vet att det finns väldigt många metoder för hur redigering går till och alla är både rätt och fel, beroende på vem man frågar. Själv föredrar jag alltså att börja med ett tomt dokument och utifrån förra versionens pappersutskrift skriva in alltsammans igen. På manuset finns enstaka kommentarer från en av testläsarna, dessutom har jag samma version i datorn med en av lektörernas kommentarer i texten.

Medan jag skriver formulerar jag om, stryker och lägger till. Det är helt underbart att äntligen få sitta ner i lugn och ro och ägna mig åt det jag tycker är så himla kul. Enda problemet är att bildskärmen till min stationära dator har lagt av. Jag lämnade den på lagning i torsdags men räknar med att det kommer att ta åtskilliga veckor innan jag har den hemma igen.

Skrivbordet är visserligen inte tomt, men det viktigaste fattas: en skärm!

I stället för att sitta på en ordentlig stol vid ett skrivbord blir min arbetsplats nu i soffan, med den bärbara datorn i knäet och fötterna på en fotpall. Manuset har jag lutat mot en kudde och i stället för att kunna ha två dokument bredvid varandra på skärmen får jag nöja mig med att ha dem under varandra.

Viktigast är i alla fall att jag är igång. Äntligen.

Annat än redigering

Jag är glad att det inte finns någon deadline för min roman inom de närmaste månaderna, för redigeringen går inte fort. Manusbunten ligger på bordet och jag har börjat dissekera kapitlen och sammanfatta scenerna, men min koncentration ligger för tillfället på helt andra saker.

Egentligen skulle jag inte ha börjat jobba med manuset förrän till hösten men när jag inte har något levande skrivprojekt i gång mår jag pyton. Då är det bättre att ha ett som jag inte ägnar speciellt stort intresse för tillfället. Jag vet att det finns där, och jag vet att jag snart kommer att börja arbeta på allvar.

Än så länge är det trädgård som gäller. Jag har flera projekt igång, och är på väg att slutföra somliga, påbörja andra och ha några flytande. En liten äng, cirka tio kvadratmeter stor, har jag fixat till. Inte helt och hållet på egen hand, jag har anlitat hjälp för att gräva bort den gamla sand- och jordmassan, som mest bestod av sådant man inte vill ha i en äng, och nu ligger en blandning av jord och sand på plats, med en nysådd blandning lämpad för kalkfattig torräng.

En sumpväxtrabatt har jag också fått klar. Jag kom på det förra året, att jag skulle gräva en rabatt, lägga dammduk i botten, fylla på med jord och plantera sådana växter som egentligen trivs bäst i strandkanten där det oftast är fuktigt.

Och i dag har jag tömt min lilla damm, flyttat bort en stor iris till sumprabatten och väntar nu bara på att trädgårdsbutikerna ska få hem vattenväxter. Näckrosor, kaveldun och förgätmigej är planen. De två förstnämnda i dammen, den sistnämnda ska få sprida sig i sumprabatten.

Några ton byasten ska bort från uteplatsen, och ersättas av singel. Jag har åtagit mig att plocka bort stenen. Det är bra träning: varje sten väger fyra kilo, jag tar en sten i var hand, böjer mig, plockar upp stenen, reser mig och går till släpkärran. Uthållighetsstyrka, kallas det.

Sedan är det nog inga större projekt där jag är personligen inblandad. Jag har gott hopp om att hinna bli klar före maj månads utgång. I annat fall fortsätter förhoppningsvis livet även i juni, och jag får göra klart det jag inte hunnit med. Det måste finnas tid även för stilla kontemplation. Sådan sker med fördel i växthuset, där jag njuter av att se tomaterna skena iväg och bli kraftiga och fina.

På det hela taget mår jag rätt bra. Och till redigeringen av manuset återkommer jag.