De senaste två veckorna har jag haft otroligt flow i skrivandet och i går, söndag, gick jag i mål med första versionen av Kvinnor, vin och vänner. Jag kände mig visserligen lite tom men mest nöjd.

I dag började jag läsa manuset och plocka ner det i sina beståndsdelar, det vill säga scener. Berättelsen utspelar sig under fem dagar och i första versionen består manuset av fem kapitel. Dessa kommer jag att dela upp i några fler.

Jag har läst ungefär 70 sidor i dag och nu är det äntligen dags för lite tvivel. Det jag skrivit är inte bra. Fullt så dåligt som jag tyckte att första versionen av Sorgbägare var är det inte. Men jag vill ändå kräkas lite i smyg på det. Delvis beror det säkert på att jag jobbat så intensivt med det och egentligen skulle ha behövt en paus på några veckor. Någon tid för paus finns dock inte eftersom jag satt nästa deadline så snävt att jag behöver jobba på i samma tempo som de senaste veckorna.

Det är naturligtvis inte så roligt att känna tvivel. Men samtidigt välkomnar jag känslan eftersom den är en del av processen. Det där att ens manus sitter som en smäck i första versionen, det är bara sådant som hände under uppsatsskrivningen i skolan. Nu krävs det hårt arbete för att det ska bli något.

När jag har läst igenom hela manuset ska jag försöka ge mig själv ett par dagars ledigt. Sedan är det bara att skriva om allting igen. Med utgångspunkt från befintligt manus och mina anteckningar om de olika scenerna, men trots allt – varenda ord ska skrivas in, här klipps och klistras inte. Jag vet att det händer massor på vägen mellan hjärnan och fingrarna och det vill jag inte missa.

Men nu har jag jobbat färdigt för i dag i alla fall.

I förra veckan var jag inbjuden till bokpodden Bokväsen för att prata bokutgivning med poddens initiativtagare, författaren Angelica Ahlefeldt-Laurvig och bokbindaren Per-Anders Hübner. Det blev ett spännande samtal (programmet är inte publicerat än) men det kanske allra intressantaste diskuterade vi efter att mikrofonen var avstängd och inspelningen avslutad.

Då kom vi in på det här med olika typer av inbindning och format, något som Per-Anders Hübner kan allt om. Grim, mitt förlag, ger helst ut i danskt band, som är ett mjukband med flikar. På senare år har det formatet blivit allt populärare. För många författare är det trots allt inbundet som är grejen. Så tyckte jag också när min roman Kråkprinsessan kom ut i originalutgåva 2007. Inbunden med blankt skyddsomslag. Snyggt och på riktigt. Förutom att det är hårda pärmar och skyddsomslag är en inbunden bok trådbunden.

Men – och det visste jag inte då: Kråkprinsessan är inte trådbunden. Den är lika limbunden som de böcker man ibland lite föraktfullt kallar häftade. En liten textilremsa är klistrad precis vid bindningen men under den syns tydligt limranden.

Nu är det inte bara Kråkprinsessan (och jag) som utsatts för detta bedrägeri (för det är så jag ser det). De allra flesta böcker som ges ut som inbundna har samma bindning som exempelvis en storpocket. Vad man betalar flera hundra extra för är de hårda pärmarna.

Jag har läst någonstans att ”det kan förekomma” att inbundna böcker är limbundna. Ja, nog förekommer det. Frågan är om det förekommer några trådbundna böcker längre?

Visst är det intressant? Från och med nu har jag blivit en sådan som inte i första hand kollar på bokens omslag eller baksidestext utan granskar om den är inbunden på riktigt eller på fuskvis. Den trådbundna boken nedan är Glömskelunden, en annan av mina romaner. Så jag kan i alla fall luta mig tillbaka i vetskapen om att en av mina böcker är inbunden.

Trådbunden

Limbunden

I dag har jag börjat förbereda ett föredrag som jag ska hålla den 8 mars. Jag ska prata om mina böcker och mitt författarskap, och eftersom 8 mars är Internationella kvinnodagen vill jag givetvis fokusera på kvinnorna i mina romaner.

Det skulle nästan vara svårare att INTE göra det, för jag har kvinnor i samtliga stora roller i mina böcker. De är kanske inga förebilder, men de gör sitt bästa och kämpar för att få livet att gå ihop.

Innan jag satte mig med föredraget mejlade jag Adlibris för att be dem hämta in ny information från Bokrondellen till en ny bok som jag registrerade där i förra veckan. Den kommer ut på Grim förlag 16 mars men redan nu går den att bevaka på bokus.com och adlibris.com. Jag vet inte riktigt hur det gick till men på Adlibris sida för boken hade samtliga prickar och ringar hamnat till höger om den bokstav de hörde ihop med, och det fanns ingen omslagsbild. Tio minuter efter att jag mejlat dem fick jag svar att problemet var åtgärdat och att sidan skulle uppdateras inom kort. Skönt att kunna släppa det lilla irritationsmomentet!

Medan jag stirrar på det tomma worddokumentet och funderar på inledningen till föredraget märker jag att jag blir allt torrare i munnen och allt nervösare. Helt idiotiskt, men det går inte att låta bli. Så är det att vara förläggare ibland. Joanna Björkqvist, som om två veckor kommer ut på Grim förlag med reportageboken Våra älskade orkade inte leva  är måndagsgäst i P4 Halland och blir intervjuad om arbetet med boken. Så spännande och så värdefullt för spridningen av den här angelägna boken.

Efter intervjun ska Joanna och jag träffas och äta lunch, diskutera intervjun och prata vidare om marknadsföringen av boken.

Och någonstans mitt i alltsammans finns tankarna på min kommande roman, som jag snart hoppas få tid att börja skriva.