Ett år av (magiskt) tänkande

När jag nu är klar med alla de projekt jag sjösatt de senaste två åren har jag tänkt mig ett år av (magiskt) tänkande. Jag vet inte om det blir fler romaner, sådant kan man aldrig veta, men jag hoppas förstås. En synnerligen vag idé finns och en lika vag plan att kunna börja skriva om ett år.

Tills dess ska jag samla pusselbitar. Och tänka. Det är i skarven, när allt är möjligt och ingenting är tvång, som inspirationen sticker upp. Jag tycker om alla faser i den process en roman är, från ögonblicket då jag får den allra första idén tills stunden då jag fått bekräftelse från tryckeriet på att de tagit emot mitt material och inom ett par veckor ska förvandla det till böcker.

Men kanske är det den fas som nu ligger framför mig som jag ändå är allra mest förtjust i. Just nu känns det så.

Medan jag tänker och iakttar min omgivning på jakt efter pusselbitar ska jag, när den tiden är, odla min trädgård, och njuta av livet.

En och annan e-bok blir det naturligtvis också, så jag måste snart beställa nya ISBN-nummer från KB. Jag som skämdes när jag drämde till med en beställning på tio stycken för ett par år sedan.

Systrarna Jönsson och två till

bokonNu finns min första novellsamling, Systrarna Jönsson och två till, i e-boksformat att låna eller köpa. Jag hade inte alls tänkt ha så bråttom med den, har i stället börjat förvandla mina romaner till e-böcker, men noveller ÄR ett behändigt format på alla sätt. Jag har alltid skrivit alla mina noveller i en enda sittning, ungefär som jag gör med alla kortare texter. Kanske var det därför jag så snabbt redigerade och konverterade och laddade upp dem på Elib. Förra gången jag gav ut en e-bok höll jag på i en evighet och var så frustrerad att jag nästan dog. En kväll var jag på quiz, och där träffade jag två män som jag spillde min frustration över. När jag träffade den ene flera månader senare frågade han hur det hade gått med boken. Vid det laget hade jag kommit ut med tre böcker till, men i hans värld var jag fortfarande förgrymmad.

Den här gången gick det smidigt att ta sig förbi porten till Elib. Jag såg till att inte ha några mellanslag i filnamnen eller å, ä, ö. Och inte ha rutan för typsnitt ikryssad när jag konverterade till epub i InDesign. That’s it.

Sedan upptäckte jag ett par små fel i alla fall. Bland annat att jag, när jag gjorde om omslaget, missat att lägga till mitt namn. Det gjorde jag även när jag skulle fylla i metadata i Elib. Jag ska kanske jobba på att göra egot lite större, eller åtminstone inte förminska mig själv för mycket.

Men nu är jag trött. Jag tror att jag lägger av för i dag.

Det här med fakturor

När jag var drygt tjugo köpte jag hus första gången, tillsammans med en kille. Av olika skäl blev jag den som tog hand om den gemensamma ekonomin (och dessutom fick stå för räkningarna under en period). Jag var stenhård. Om ett företag missat att skicka en faktura var jag på dem som en hök. Varför har jag inte fått någon räkning, jag brukar få den då och då?

Jag inser att man är bra rabiat om man gör på det viset. Men jag visste ju att räkningarna skulle komma, och jag ville bli av med dem – betala och gå vidare. Tills nästa räkning kom.

Sedan dess har jag upptäckt att det faktiskt är lättare att ta emot en räkning än att själv skriva en. Jag tycker verkligen att det är vanvettigt trist att skriva faktura, trots att jag själv har gott av det i slutänden.

Och nu sitter jag här igen och ber folk skicka faktura. Den här gången i föreningen Egenutgivarna, där alla ännu inte skickat faktura på sålda böcker under Bokmässan. Jag har räknat ut hur mycket var och en ska ha, så det är bara att skriva fakturan och skicka.

Men jag är uppenbarligen inte ensam om min ovilja att få det gjort. Däremot är jag uppenbarligen gjord för att efterlysa fakturor. Kan det möjligen vara en lönsam affärsidé?