Vädermässig kulturkrock

När jag tittar upp från datorn och genom dörröppningen från biblioteket, via hallen och vardagsrummet, ut genom fönstret, ser jag att körsbärsträdet nästan tappat alla sina blad.

Yrvaket undrar jag hur det gick till? I manuset jag jobbar med är april på väg att gå över i maj och det kan skymtas ljust gröna blad på träden.

Inte ens om jag skyndar på hinner jag i kapp. Romanen slutar i midsommartid och jag ska var klar med redigeringen i december.

Kanske är det rätt tid att redigera manus nu. I synnerhet om de utspelar sig när ljuset är på väg tillbaka efter en lång kall vinter.

Äntligen redigering igen

Jag visste att det skulle bli svårt att koncentrera sig på mitt romanprojekt medan förberedelserna till Bokmässan pågick. Men nu är den lyckligen i hamn och på väg att placeras i malpåse, och jag försöker att ägna så lite tid och engagemang i föreningen Egenutgivarna som möjligt.

Nu är det nämligen hög tid att ta itu med redigeringen av nästa roman, Mellan raderna, som kommer ut till våren.

Det blir tredje gången jag skriver om texten. Jag vet att det finns väldigt många metoder för hur redigering går till och alla är både rätt och fel, beroende på vem man frågar. Själv föredrar jag alltså att börja med ett tomt dokument och utifrån förra versionens pappersutskrift skriva in alltsammans igen. På manuset finns enstaka kommentarer från en av testläsarna, dessutom har jag samma version i datorn med en av lektörernas kommentarer i texten.

Medan jag skriver formulerar jag om, stryker och lägger till. Det är helt underbart att äntligen få sitta ner i lugn och ro och ägna mig åt det jag tycker är så himla kul. Enda problemet är att bildskärmen till min stationära dator har lagt av. Jag lämnade den på lagning i torsdags men räknar med att det kommer att ta åtskilliga veckor innan jag har den hemma igen.

Skrivbordet är visserligen inte tomt, men det viktigaste fattas: en skärm!

I stället för att sitta på en ordentlig stol vid ett skrivbord blir min arbetsplats nu i soffan, med den bärbara datorn i knäet och fötterna på en fotpall. Manuset har jag lutat mot en kudde och i stället för att kunna ha två dokument bredvid varandra på skärmen får jag nöja mig med att ha dem under varandra.

Viktigast är i alla fall att jag är igång. Äntligen.

OS och läsolydnad

Jag avskyr OS. Jag visste att det skulle bli så här, att jag skulle bli sittande framför teven och SVT Play, oförmögen att stänga och gå ut i sommaren. I går drog friidrottstävlingarna igång och nu är det verkligen kört. Jag kommer att följa varenda kvaltävling, varenda hopp, löpsteg, allt.

Det är bara att inse att de här OS-dagarna är förlorade.

Förlorad känner jag mig också när det gäller läsandet. Flera böcker har jag öppnat och påbörjat men slagit ihop och lagt undan. I stället för att tillägna mig litteratur som det pratas och skrivs om har jag tagit min tillflykt till Maria Lang. Och förvånas, än en gång, över hur bra hennes tidiga böcker faktiskt är. Lika dåliga är de tio sista. Men med den produktion hon hade, en bok om året från 1949 till 1990, är hon ursäktad. Fyrtiotvå böcker, 42. Det är ofattbart.

I morse läste jag ut Se döden på dig väntar. Medan jag väntar på att höstens recensionsböcker ska dyka upp i min brevlåda får det bli en Lang till. Eller två. De är så välsignat korta att man slukar dem snabbt.

Och på redigeringsfronten går det långsamt framåt. Innan OS-tävlingarna kör igång på förmiddagarna hinner jag sitta en timme vid datorn. Men det stundar snart bättre tider. Och det är trots allt inte OS mer än vart fjärde år.