Visualisera sommar i vinterland

Detta bildspel kräver JavaScript.

I går kväll började det snöa och i morse när jag vaknade såg trädgården helt annorlunda ut. Det var vitt överallt. För det allra mesta brukar snö i södra Halland kombineras med efterföljande regn så att allt blir en tråkig sörja, men än så länge har regnet hållit sig borta.

När jag sitter vid datorn kan jag se ut genom ett fönster i andra änden av huset. Det växer ett körsbärsträd där utanför och grenarna är grå och vita i dag. Som tur är kan jag gömma mig bakom den stora bildskärmen för snö är inte den bästa inspirationskällan just nu. Jag befinner mig mitt i sommaren, på Fridhems folkhögskola. Det är en sådan där ljummen härlig sommarkväll och det dricks vin och funderas kring quizfrågor. Jag har kommit drygt halvvägs in i tredje versionen av Kvinnor, vin och vänner, min litterära bagatell som kommer ut i maj nästa år.

Då känns det lite märkligt att titta ut på ett snöigt vinterland. Efter att ha gått en tur i trädgården sätter jag mig vid datorn igen och återvänder tacksamt till människorna runt bordet på gräsmattan vid utescenen och lyssnar till deras prat. Jag kan nästan lura mig själv att jag är där.

Redigering, vin och glöggkryddor

I måndags fick jag tillbaka manuset till Kvinnor, vin och vänner med kommentarer från min redaktör, Joanna Björkqvist. I tisdags åkte jag på konstpaus till Louisiana och tänkte knappt på manuset. Och i går var jag grinig.

Det är ett tydligt tecken på att det var dags att börja redigera så i morse öppnade jag ett nytt dokument, lade manusbunten på skrivbordet och började skriva om romanen för tredje gången. Jag kunde ha gått in i det befintliga manuset och petat, strukit och lagt till eftersom det inte var några stora omvälvande förändringar som krävdes. Men jag valde att än en gång börja från scratch och med utgångspunkt från manuset, nu med nyttiga kommentarer, skriva det en gång till. Jag har sagt det förut och det tål att upprepas: det händer mycket på vägen mellan hjärnan och fingrarna och det är lättare att se de upprepningar som tidigare kommit undan om texten processas genom fingrarna också.

CIMG0380

När jag var fjorton år och skrev min första roman gjorde jag utkastet för hand innan jag, med något som inte ens kan kallas pekfingervals eftersom det skedde enbart med ena pekfringret, skrev den på maskin. Redan då insåg jag att det jag höll på med inte var gångbart i längden och jag är tacksam för den insikten och för att jag lärde mig skriva med riktig fingersättning eftersom den är överlägset snabbast.

Jag hade inte skrivit mer än några rader innan jag med välbehag förflyttade mig tillbaka till Fridhems folkhögskola och den där fiktiva sommarveckan som jag skildrar i romanen. På eftermiddagen när jag vittjade brevlådan fick jag dessutom, via posten, en hälsning från folkhögskolan, som konstaterar att sommaren aldrig är långt borta från Fridhem.

IMG_2510

Det var visserligen glöggkryddor i brevet men i mitt manus är det vinet som flödar och sommarvärmen ligger tät över Svalöv. Kanske kan jag använda lite av det vinet och göra min egen glöggblandning. Jag tror att personerna i romanen skulle gilla det, åtminstone om de får vara med och provsmaka glöggen.

Det stora blå och det lilla blå

I förra veckan var jag på Fridhems folkhögskola för sommarkursen Att prata om film. För mig är det drömsemester att gå en sommarkurs och i år var det sjunde gången jag var på folkhögskolan i skånska Svalöv.

Förutom att titta på film, både korta och längre, gick vi igenom byggstenarna i film och fick en inblick i olika typer av filmanalys. Det var intressant och gav en extra dimension åt filmupplevelsen.

En av de filmscener vi diskuterade och analyserade var från den svartvita klassikern Den tredje mannen, en av mina favoritfilmer. Så fort jag kom hem beställde jag filmen på dvd och nu väntar jag på lämpligt tillfälle att återse detta mästerverk.

En av långfilmerna var Det stora blå, Luc Bessons film från 1988. Jag hade bara sett delar av den förut så det var spännande att äntligen se filmen, som jag tänkte på när jag namngav mitt hus (Det lilla blå). Det var en intressant film att diskutera, bland annat för att den spretade åt så olika håll. Naturfilm, sportfilm, romantisk komedi, drama. Vad ville filmskaparen egentligen säga med den?

Vi såg också en indisk film, Ett land utan kvinnor. Det var en upprörande film, jag satt och längtade efter min bettskena och fick massera käkarna då och då när jag bet ihop för hårt om den frustration som ville ut. Regissören heter Manish Jha, filmen är från 2003 och trots frustrationen och den stundtals vidriga handlingen kan jag varmt rekommendera den. Varje gång jag läser om länder och kulturer där pojkar är mer välkomna än flickor blir jag förbannad och tänker: vad skulle ni göra om det bara fanns pojkar och män? Filmen ger svaret.

Ett par av kortfilmerna vi såg var animerade: Miss Todd från 2013, en musikal om den första kvinnliga flygplanskonstruktören (1910) samt konstfilmen Aldrig som första gången, en dokumentär av Jonas Odell, där fyra personer berättar om första gången de hade sex. Båda filmerna var intressanta och sevärda, både till form och innehåll och båda finns att se på Youtube.

Sista långfilmen vi hann med var Thomas Vinterbergs Festen, den första Dogmafilmen från 1998. Jag har sett den förut, ett par gånger, men den griper tag lika mycket varje gång och jag kommer att se den igen. Den är mästerlig till både form och innehåll, även om jag den här gången kände att Dogmakonceptet inte tillförde något eftersom storyn i sig är så stark. Fast i analysen fick jag ändå hålla med om att det gav en starkare känsla av närvaro, som kanske gått förlorad av en mer traditionell filmteknik.

En sak som jag tog med mig från kursveckan var min önskan att se fler filmer från länder och kulturer jag inte kan så mycket om. Därför passade jag på att se Den gröna cykeln, en fin film från Saudiarabien i går kväll. Den fanns lämpligt nog på SVT Play.

CIMG0342 IMG_0005