Att läsa eller lyssna – det är frågan

Jag bestämde mig för att testa en ljudboksprenumeration eftersom det verkar som om att lyssna är det som gäller när det kommer till böcker. 

Två stycken har jag laddat ner. Den ena, Fattigfällan, tröttnade jag på efter fyra timmar och ska i stället ladda ner som e-bok från biblioteket eftersom jag vill läsa den. Sedan prövade jag med Döden ingen talar om, som varit mitt sällskap i trädgårdsarbetet under helgen. Jag har snart lyssnat färdigt på den och kan konstatera att den gör sig mycket bra som ljudbok. Det är författaren själv, Ulrika Jannert Kallenberg, som läser och eftersom jag känner henne ger det en extra dimension: det är som om vi sitter bredvid varandra på en brygga och hon berättar om  hur det var att växa upp med en död pappa, en pappa som ingen ville prata om. 

Jag har några dagar kvar av provprenumerationen men när jag väljer nästa bok blir det en i pappersformat. Det är Dagbok från ditt försvinnande av Malin Lagerlöf. Den finns som ljudbok, fem timmar lång och det är hon själv som läser men jag föredrar pocketboken. Och det är när jag läser den som jag inser varför jag aldrig kommer att bli en ljudboksfantast. Jag tycker om att vila i orden, att titta upp, få syn på en fågel som hänger upp och ner i en syrenbuske utanför fönstret, reflektera, bläddra tillbaka några sidor, läsa fort ibland och långsamt ibland. 

Själv bestämma, helt enkelt. Det är skönt att äntligen förstå. Att läsa är för mig någonting mer än att bli matad med ord, vilket inte är detsamma som att jag ogillar ljudböcker. Det är bara inte rätt sätt att läsa för mig. 

Där Kråkprinsessan fick liv

I går när jag varit hos tandläkaren körde jag ner till havet och parkerade bilen för att ta en promenad längs minnenas allé. Under några år i början av 80-talet bodde jag i Hemmeslöv men sedan jag flyttade därifrån har jag aldrig vandrat där. Nu gick jag de välbekanta stigarna längs ån, upp bland villorna, förbi huset där jag som mycket ung inledde min bostadskarriär som ”vuxen”.

Året efter att huset var sålt och jag flyttat vidare till bostadsrätt i Halmstad debuterade jag som författare och tre år efter det började jag skriva Kråkprinsessan. Under åren i Hemmeslöv hade jag mestadels lidit av skrivkramp och inte fått fram så mycket annat än kåserier och korta rop på hjälp, men hjärnan hade samlat material.

Miljön i Kråkprinsessan är fiktiv, men ån som leder fram till kyrkan där det värsta händer, är den jag bodde nära då. När jag skrev scenerna där Solbritt sitter på en bänk och ser ut över ån var hon lika tydlig för mig som när hon senare gick längs min strand i Mellbystrand. Behovet av en strand, en å och en kyrka (som inte går att hitta i verkligheten) fick hjärnan att plocka lite här och lite där. 

Jag tänkte på Solbritt i går också, såg henne som tonåring sitta där och nervöst snurra fingrarna kring knapparna i koftan, och tänkte att det inte hade blivit hon om jag inte bott där när jag gjorde det. 

Samma hav men en annan strand. En del av den miljö som gav mig Kråkprinsessan.

En grå vardag

Jag fick nyss ett mejl där det, på mycket dålig svenska (Google translate), frågades om jag var trött på en grå vardag och sökte något bättre. I så fall var rådet att börja spela på ett alldeles extra bra spel, som på ett enkelt sätt skulle förgylla tillvaron. 

Nej, jag är mycket sällan trött på den grå vardagen. Däremot kan jag ofta bli trött på helger, som jag tycker blåser upp sig alldeles i onödan. Jag har alltid varit en vardagsmänniska och sällan uppmärksammat det grå i vardagen. Mina dagar har färg, det är bara jag själv som är lite grå, men så länge jag inte ser mig själv i spegeln känner jag mig minst lika färgsprakande som livet omkring mig.