Jag bestämde mig för att testa en ljudboksprenumeration eftersom det verkar som om att lyssna är det som gäller när det kommer till böcker.
Två stycken har jag laddat ner. Den ena, Fattigfällan, tröttnade jag på efter fyra timmar och ska i stället ladda ner som e-bok från biblioteket eftersom jag vill läsa den. Sedan prövade jag med Döden ingen talar om, som varit mitt sällskap i trädgårdsarbetet under helgen. Jag har snart lyssnat färdigt på den och kan konstatera att den gör sig mycket bra som ljudbok. Det är författaren själv, Ulrika Jannert Kallenberg, som läser och eftersom jag känner henne ger det en extra dimension: det är som om vi sitter bredvid varandra på en brygga och hon berättar om hur det var att växa upp med en död pappa, en pappa som ingen ville prata om.
Jag har några dagar kvar av provprenumerationen men när jag väljer nästa bok blir det en i pappersformat. Det är Dagbok från ditt försvinnande av Malin Lagerlöf. Den finns som ljudbok, fem timmar lång och det är hon själv som läser men jag föredrar pocketboken. Och det är när jag läser den som jag inser varför jag aldrig kommer att bli en ljudboksfantast. Jag tycker om att vila i orden, att titta upp, få syn på en fågel som hänger upp och ner i en syrenbuske utanför fönstret, reflektera, bläddra tillbaka några sidor, läsa fort ibland och långsamt ibland.
Själv bestämma, helt enkelt. Det är skönt att äntligen förstå. Att läsa är för mig någonting mer än att bli matad med ord, vilket inte är detsamma som att jag ogillar ljudböcker. Det är bara inte rätt sätt att läsa för mig.
