månadsarkiv: december 2012

Inte utan min pannlampa

Postat av

pannlampaDet blir ruggigt mörkt när man har fler träd än hus som grannar. Lite bättre är det nu när snön lyser upp, men på kvällarna är det ändå nödvändigt att ha pannlampa när jag går till vedboden för att hämta in bränsle till kaminen.

Jag har även använt pannlampan mitt i sommaren. Det var för några år sedan, när jag kom från Cornwall sent på kvällen. Jag var så nyfiken på hur det såg ut i trädgården efter min tio dagar långa frånvaro att jag gick ut och spanade i skenet från pannlampan. Det har jag låtit en av mina romanfigurer i nästa bok, Mellan raderna, göra. Fast till skillnad från honom väntade jag till nästa dag innan jag gav mig på det tjugo centimeter höga gräset.

Just nu behöver jag inte bekymra mig om högt gräs. Jag tänder pannlampan och går för att hämta lite ved. Sedan tänder jag i kaminen, värmer lite glögg och mår hur fint som helst, efter ett gott dagsverke. Jag har skrivit kåseriet som ska in i tidningen på måndag, jag har närmat mig slutet i redigeringen av romanen och varit på Posten med ett paket böcker till Adlibris.

Fred Vargas Okänd kontinent – recension

Postat av

okänd kontinent

Fred Vargas: Okänd kontinent Översättning: Cecilia Franklin (Sekwa). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Kommissarie Adamsberg och hans kollega Danglard är i London på konferens, och slår en kväll följe med en brittisk kollega. De träffar en överförfriskad lord som berättar om ett makabert fynd vid barockkyrkogården Highgate. Trots att poliserna misstänker att lorden bara svamlar åker de till kyrkogården och tvingas ge honom rätt. Utanför grinden står nio skor uppradade – med fötterna kvar.

Adamsberg är tacksam över att fyndet gjorts på engelsk mark, och åker nöjd tillbaka hem till Paris, men där får han snart ett ännu värre fall på halsen. En man påträffas fullständigt sönderhackad i sin lägenhet, och spåren leder vidare mot en gammal legend om vampyrer och vampyrjägare. Och till skorna vid Highgate.

Okänd kontinent är fjärde boken på svenska i Fred Vargas serie om den promenerande excentriske kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg. Sedan i somras är det förlaget Sekwa som har hand om utgivningen och tidigare i år kom en reviderad pocketutgåva av Budbäraren, tidigare utgiven på Wahlström & Widstrand. De två återstående böckerna Mannen som vände insidan ut och I de eviga skogarna, kommer ut i pocket nästa år. Och efter det hoppas jag på fler böcker, för Adamsberg är en favorit. Det är roligt att läsa något annat än brittiskt och amerikanskt, och Fred Vargas, som är historiker och arkeolog förutom författare, har alltid intressanta infallsvinklar och saker att lära ut.

Dessutom är persongalleriet bland det mest spännande i genren just nu. I synnerhet är jag förtjust i amasonen Retancourt, som i en tidigare bok ”räddade” Adamsberg genom att gömma honom på ryggen, inuti en badrock. Utan denna kvinna skulle Adamsberg stå sig slätt.

Själv står jag mig slätt utan Adamsberg.

Sju års olycka

Postat av

CIMG0058I natt, precis på gränsen till sömnlandet, blev jag medveten om ett ljud. Det lät som om någonting föll ner, alternativt rycktes loss. Jag låg kvar i sängen och lokaliserade ljudet till någonstans inomhus. Nå, då är det i alla fall ingen som försöker bryta sig in eller plocka med sig delar av huset, tänkte jag och somnade.

I morse upptäckte jag att dörren till sovrummet var stängd. Vafalls? Så får det inte gå till. Då kan inte Cayenne smyga in på natten, sitta en stund i fönstret och snusa in nattluften från den öppna glipan, och sedan möjligen lägga sig jämte mig (om jag ligger på rätt håll och inte luktar illa ur munnen).

Jag försökte öppna dörren. Det gick väldigt trögt eftersom någonting tryckte på från utsidan. Till slut lyckades jag lirka mig ut. Den stora spegeln som hänger mitt emot sovrumsdörren hade fallit ner och ställt sig mot dörren.

Oj, tänkte jag. Nu får jag sopa spegelskärvor hela morgonen och sedan räkna med sju års olycka, som alltid när speglar går sönder. Väldigt lämpligt, med tanke på att jag ska sluta min anställning på HP i vinter och stå på egna ben. Taskig ekonomi, uttråkning, elände och jämmer. Jag övervägde faktiskt att gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet.

Men under över alla under. Spegeln höll! Det enda klena i den konstruktionen var snöret på baksidan, som till slut fått nog och brustit. I fallet åkte en emaljerad vattenkanna med, så i stället för att sopa spegelskärvor fick jag torka golvet.

Blir det sju års lycka nu?