Paula Hawkins – Kvinnan på tåget/recension

Paula Hawkins: Kvinnan på tåget
Översättning: Jessica Hallén
Massolit Förlag

hawkins

Rachel tar tåget till London vid samma tid varje morgon. På ett ställe stannar tåget nästan dagligen på grund av signalfel. Det ger Rachel en chans att studera husen längs spåren. Hon har själv bott i ett av dem, tillsammans med sin man. Sedan träffade han en annan kvinna och kastade ut Rachel.

Nu koncentrerar hon sig på ett annat hus. Där bor två människor, Jess och Jason. Det är så hon kallar dem när hon fantiserar ihop ett liv åt dem. De har det bra ihop, lever ett perfekt liv – så som hon själv gjorde innan hon blev sviken.

En dag ser Rachel Jess kyssa en man som inte är Jason. Det rubbar allt, krossar den bild hon byggt upp. Ett par dagar senare vaknar Rachel bakfull och med synliga spår av att ha blivit attackerad, men med svåra minnesluckor. Jess är försvunnen och Rachel tror att hon har information om vad som har hänt henne. Problemet är bara att plocka fram det ur hennes hjärna. Och att få polisen att tro på henne.

Kvinnan på tåget är Paula Hawkins skönlitterära debut som thrillerförfattare. Den har jämförts med Gone girl, vilket lär vara ett gott betyg. Jag vet inte: jag tröttnade på Gone girl efter 250 sidor och har lagt den i högen av böcker som troligen aldrig kommer att bli utlästa.

Det som möjligen kan motivera jämförelsen med Gillian Flynns succébok är att ingenting egentligen är vad det ser ut att vara. I Kvinnan på tåget manipuleras läsaren hela tiden. Vi får en liten ledtråd, vänder och vrider på den och tycker att vi vet hur den ska passa in. Sedan händer något som gör att allt förskjuts och bilden blir en annan.

Händelseförloppet skildras ur tre personers perspektiv: Rachels, Annas (exmannens nya hustru) och Megans (som Jess egentligen heter). Alla kapitel är uppbyggda på samma sätt: ett datum och en angivelse om det är morgon, eftermiddag eller kväll. Inom de strikta ramarna driver författaren skickligt berättelsen framåt mot det oundvikliga slutet.

Det jag uppskattar mest med boken är att karaktärerna är flerdimensionella. Rachel är alkoholist och hennes fyllor och spyor och svikna löften är skildrade med en uppriktighet som gör att jag nästan mår fysiskt illa. Hennes man bedrog henne men hon är sannerligen inte ett oskyldigt offer. Hon trakasserar dagligen hans nya familj och har till och med vid ett tillfälle tagit sig in i deras hus och fört bort deras barn.

Tänk så lätt det hade varit att skapa en gestalt som inte väckt de blandade känslor Rachel väcker, utan någon som jag reservationslöst tyckt om. Och tänk så ointressant den gestalten kunnat bli då.

En enda sak vill jag anmärka på: överanvändningen av ”ett styng av”. Det förekommer minst fyra gånger i olika sammanhang och det är i alla fall tre gånger för mycket. Men i övrigt är Kvinnan på tåget en bok jag kommer att minnas länge.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *