Mikaela Bley – Lycke/recension

Mikaela Bley: Lycke
Lind & co

lycke

Mikaela Bley ska bli Sveriges nästa stjärna på kriminalförfattarhimlen. Jag vet inte vem som har bestämt det men uppenbarligen är hennes debutroman Lycke uppmärksammad redan från början. Och det är väl så en lysande karriär ska inledas.

Författaren har tidigare arbetat som inköpare på TV4 men satsar nu helhjärtat på skrivandet. Att hon har en bakgrund på tv gör valet av huvudperson självklart. Möt Ellen Tamm, kriminalreporter med döden i ständigt sällskap. Bortsett från olika bakgrund och familjeförhållande finner jag många likheter mellan Ellen Tamm och min namne, journalisten Annika Bengtzon i Liza Marklunds böcker. Båda är halstarriga och vägrar ta order, båda kör huvudet i väggen gång på gång utan att förstå det och båda är så omöjliga som personer att jag skulle springa all världens väg om jag hade oturen att stöta på dem utanför bokpärmarna.

Lycke är en åttaårig flicka som försvinner spårlöst från Kungliga Tennishallen i Stockholm. Hennes föräldrar är skilda, pappan är dessutom omgift med en svartsjuk kvinna som vägrar släppa in Lycke i den nya lyckliga familjen. Mamman har å sin sida svårt att släppa ut sin före detta man ur sitt liv och ingen av dem verkar se hur illa Lycke far av att inte få ta plats.

Ellen Tamm får av sin chef och före detta pojkvän i uppdrag att göra bra nyhet av försvinnandet. Hon blir besatt av att försöka hitta Lycke, och vägrar inse att hon borde släppa fallet när det blir personligt och hon riskerar bränna sig ordentligt. Demonerna som skymtar i bakgrunden blir allt tydligare och trots ihärdiga försök går det inte att dränka dem i vinmissbruk.

Brott mot barn är det värsta som finns och det brukar vara näst intill outhärdligt att läsa om det, även i fiktionens form. Men jag har märkligt svårt att bli engagerad i den här historien. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske sättet som det berättas på. Perspektiven flyttas hela tiden, åtminstone inledningsvis, mellan Ellen, Lyckes mamma, styvmamman och Mona, kvinnan som anställts för att ta hand om Lycke. Att byta berättarperspektiv brukar vara ett bra sätt att gå driv i texten men här blir det precis tvärtom. Alla inblandade beter sig underligt utan att läsaren får veta varför. När Ellen betalar flera tusen kronor kontant för en kopp kaffe undrar jag om jag har läst fel och det tar mer än halva boken innan jag får förklaringen. Och då har jag för länge sedan tappat intresset för frågan.

Boken tar sig efter 200 sidor och till slut har jag nästan glömt irritationen jag kände under den första halvan av boken. Men jag är tveksam till att vilja läsa mer om Ellen Tamm. Hon är helt enkelt inte tillräckligt intressant.

2 reaktion på “Mikaela Bley – Lycke/recension

  1. Låter som en karaktär vi mött allt för många gånger och som är precis som du skriver väldigt lik Liza Marklunds oerhört odrägliga och irriterande hjältinna. Bortförda barn är förfärligt och något jag också grävt i i min första roman. Så jag ska inte säga att det är ett uttjatat ämne, för det behöver lyftas.
    Men din recension gör inte att jag blir direkt lockad. Och ifall författaren blir nästa drottning av crime får nog läsare och recensenter avgöra 😉
    Det finns många som fått det epitetet men inte nått några höjder för det.
    Ingrid

    • Ja porten till tronen är trång och många vill dit. Jag blir alltid skeptisk när succén trumpetas ut innan boken släppts. Och som sagt, vi har hört det förut. Nu fortsätter jag läsa Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Lovande start!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *