När romankaraktärerna tar över

IMG_1989

Romangestalterna bestämmer och författaren är bara stenograf. Foto: Grim förlag

Jag har skrivit sex romaner och förutom den första, Och natten är lång och svår, som hade en förlaga i Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn, har jag suttit i baksätet och åkt med när romangestalterna valt väg. Första romanen skrev jag i mitten av 1980-talet vilket gör att jag inte minns om jag själv bestämde eller lät Camilla, Anders, Rikard och de andra ta över handlingen innanför de givna ramarna.

Varje gång jag börjar skriva en ny roman tänker jag att den här gången ska jag ha kommandot hela vägen. Jag ska i förväg veta vad som ska hända, jag ska lära känna personerna i boken så att jag inte åker på några överraskningar; det är trots allt jag som ger dem liv, nog sjutton har jag rätt att även bestämma hur de ska agera i olika situationer.

Och varje gång tvingas jag ge upp nästan direkt. Fyrtiosju A4-sidor in i mitt nya manus, det som ska bli en feelgoodroman, inser jag att det händer igen. Jag trodde att jag kände huvudpersonerna ganska väl men så är uppenbarligen inte fallet. De förvånar mig nästan hela tiden. Och de figurer jag bestämt ska befinna sig i bakgrunden eller inte alls vara med kommer med kommentarer som tvingar mig att ta reda på vad de menar.

Det gör också att jag i princip inte har en aning om från en dag till nästa vad som ska hända i romanen. Jag har en riktning utstakad men vägen dit är helt okänd för mig. Frågan är om mina romangestalter vet eller om det som sker är en överraskning för dem också. I så fall undrar jag vem det egentligen är som styr det här romanfordonet.

Inte jag i alla fall. Möjligen är det en okänd del av min hjärna som vägrar samarbeta med resten av mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *