Mo Hayder: Fågelmannen/Behandlingen – recension

mohayder1 mohayder2

Mo Hayder – Fågelmannen
Översättning: Peter Lindforss
Behandlingen
Översättning: Anders Bellis
Modernista

Redan på omslaget till Mo Hayders debutroman duggar varningarna tätt. ”Fågelmannen kommer att skrämma livet ur dig”, konstaterar tidningen Elle. ”När upplösningen ageras ut framför ögonen på en gör den ackumulerade effekten att det blir svårt att andas”, fyller The Washington Post i. Och The Guardian konstaterar att Mo Hayder är ”en författare som står i kontakt med sin mörka sida”.

Det är bara att hålla med. En morgon kallas unge kommissarie Jack Caffery till en brottsplats i sydöstra London där fem sargade kvinnokroppar påträffats. Samtliga har en liten fågel insydd i bröstet. Det visar sig snart att teamet har med en sexualsadistisk seriemördare, tillika nekrofil, att göra.

Få förövare i deckargenren gör mig så trött som seriemördare. Jag tror att det har varit så ända sedan jag såg den hyllade filmen ”Seven” och inte tyckte att den var speciellt bra. Men det finns givetvis författare som klarar av att ge liv och psykologiskt djup åt dem. Mo Hayder är bra, första halvan av boken är, om än våldsam och äcklig, ändå klart läsvärd. Framför allt lyckas hon göra sin kommissarie intressant. Han är tillsammans med en kvinna som han inte älskar, han är uppslukad av att få veta vad som hände med hans lillebror som försvann när han var barn och aldrig påträffats. Jack Caffery är övertygad om att det är grannen som är skyldig. Därför har han bott kvar i föräldrahemmet, därför har han ett helt rum fyllt av handlingar om fallet och därför ägnar han en stor del av sin tid med att spionera på den förhatlige grannen, som hånar honom på olika sätt.

Det är andra halvan i boken som gör det hela problematiskt, och sista tredjedelen spårar den ur totalt och förvandlas till en så kallad splatterfilm, men utan den i sammanhanget nödvändiga humorn.

Andra delen i serien om Jack Caffery heter Behandlingen. Den kom i svensk översättning redan 2003 under titeln Trädens tystnad och finns nu i ny kostym och med annan titel. Den är inte fullt lika blodig som den första men minst lika äcklig. Seriemördare och nekrofiler i förra boken, pedofiler i denna. Jack Caffery blir personligen involverad när en pojke försvinner och resten av familjen påträffas bunden och svårt medtagen. Fallet påminner allt för mycket om det som hände hans egen bror för många år sedan och han kan inte förhålla sig neutral och professionell. Han kan inte heller släppa tankarna på att få veta vart brodern tog vägen, och till slut får han upp ett spår som leder rakt in i mörkret.

Mo Hayder må vara hyllad och skriva bra men jag mår mest illa av att läsa hennes böcker. Jag trodde länge att jag var intresserad av Jack Caffery och därför kunde bortse från omständigheterna kring resten, men lyckligtvis har jag även tappat intresset för honom. I och med att Mo Hayder tagit steget in i de allra mörkaste skrymslena av det mänskliga psyket finns ingen väg tillbaka. Och det är bara att inse att jag inte är villig att följa henne dit. Åttahundra sidors helvetesvandring får vara nog.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *