Stephen Booth: Död och begraven – recension

Stephen Booth: Död och begraven Översättning: Carla Wiberg (Minotaur).
Tidigare publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Hedlandskapet i Peak District står i brand och kampen mot elden är ursinnig och nästan omöjlig att vinna. En övergiven pub står farligt nära och riskerar att bli lågornas rov. Aidan Merritt trotsar röken och elden och beger sig till puben, men han hinner inte ens börja leta efter det han kommit dit för innan han blir ihjälslagen.

Ungefär samtidigt hittas jackor och andra tillhörigheter nergrävda i torven en bit därifrån. Två och ett halvt år tidigare försvann två turister spårlöst i trakten, kanske kan fyndet äntligen ge en ledtråd till vad som hände paret. Försvann de frivilligt eller blev de mördade? Varför hittades i så fall aldrig några kroppar?

Diane Fry, som numera lämnat E-distriktet och fått en tjänst vid specialenheten för grova brott, tvingas än en gång återvända till Edendale och tampas med trätobrodern Ben Cooper. Hon gör det motvilligt och med sedvanlig brist på charm och medkänsla. Hon och Ben brukar kunna samarbeta men den här gången är det gott om grus i maskineriet.

Samtidigt planerar Ben och fästmön Liz sitt bröllop, Ben mer tankspritt än Liz. Gång på gång talar han om för sig själv att han vore förlorad utan henne, att livet med henne är det enda han önskar, men i läsarens öron skorrar hans bedyrande en aning falskt. Jag har alltid velat ta tag i Ben Cooper och skaka honom hårt, men efter att ha läst den nya romanen, Död och begraven, vet jag inte längre om jag vågar.

Diane Fry, å sin sida, har jag sällan varit så irriterad på som den här gången. Stephen Booth har aldrig varit ute efter att skapa endimensionella och genomtrevliga karaktärer, men ibland kunde jag önska att han var något mer generös med ledtrådarna till deras liv.

Mordgåtan är i vanlig ordning omsorgsfullt paketerad men det är, som alltid, karaktärernas liv som är mest intressant. Och precis som brukligt lämnar Stephen Booth läsaren i sticket i slutet, jag kommer på mig själv med att bräcka upp insidan av den bakre pärmen för att få veta mer.

 

2 reaktion på “Stephen Booth: Död och begraven – recension

  1. Såså Annika! Var rädd om litteraturen. Annars är du klockren i recensionen. Sedan är det samma sak för mig. Jag varken gillar eller uppskattar att bli lämnad på slutet av författaren. Skälen kan vara många. Ett av dem kan mynna ut i att jag ”vrållängtar” till nästa roman. Kan det bero på att författaren fått mig exakt dit han vill ha läsaren. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *