Röstmemon och fånigheter

illustrationJag tror att jag har ungefär 25 sidor kvar att skriva på mitt nya romanmanus. Det ska bli skönt att sätta punkt så att jag kan börja skriva om alltsammans igen. I förra veckan hittade jag titeln, vilket jag trodde skulle bli den allra svåraste nöten att knäcka. Jag har inte läst igenom manuset så jag vet inte riktigt hur stora hål det är i väven men ibland tror jag att vissa partier är bland det bästa jag skrivit, att jag har lyckats få fram det jag vill säga utan att använda för många ord. Jag är ju en sådan som vill att det ska finnas mycket under ytan för den som är villig att dyka ner och leta.

Andra gånger, som i dag, är jag fullständigt övertygad om att jag är mitt i något oerhört löjligt och onödigt. Då är det skönt att veta att jag inte har några planer på att låta någon annan läsa innan jag skrivit om allt. Det går alltid att rätta till en text i efterhand, hur fånigt det än är, det är därför jag är så förtjust i själva redigeringsfasen.

Även om skrivandet för det mesta har gått trögt släpper jag sällan romanen ur tankarna. När som helst dyker det upp passager, dialog, hugskott och geniala lösningar på problem i intrigen. Oftast är jag inte i närheten av datorn när det sker, och då är det skönt att ha mobilen; den bär jag med mig i princip överallt.

När jag är ute och går och får de där idéerna smyger jag upp mobilen, öppnar anteckningsappen och pratar tyst in ett meddelande. Eftersom jag förlorat alldeles för många bra idéer i tron att jag ska minnas dem även om jag inte dokumenterar dem, vågar jag inte längre chansa. Jag vill ju inte bli stående utan den allra sista pusselbiten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *