Nu har jag läst igenom mitt manus högt, och jag är redo för nästa steg i processen, det vill säga inlagan. Först ska jag göra en mall, eller granska de jag redan har för att se om det är någon av dem som jag kan återanvända.
Jag har undrat lite över att jag känt mig trött och sliten i halsen de senaste dagarna, men nu inser jag att det naturligtvis har med läsandet att göra. Det är ansträngande att läsa högt. Jag är imponerad både av alla föräldrar som läser kapitelböcker högt för sina barn, och av skådespelare som läser in ljudböcker. Där håller det inte att ha en röst som blir trött efter några kapitel. Men de är förstås skolade, rösten är deras verktyg.
Jag trodde att det skulle gå snabbare att läsa, det brukar göra det. Men den här gången fanns mycket att ändra och det krävs koncentration rakt igenom så att inte tankarna fladdrar iväg åt andra håll och läsandet bara blir ett meningslöst rabblande.
Nu hoppas jag kunna vara riktigt effektiv och göra klart inlagan på några få dagar så att jag direkt efter nyår kan beställa provtryck.
Ännu har jag inte tagit itu med baksidestexten. Att spara det värsta till sist – hur smart är det? Kanske låter jag bli att skriva något. Ger bara en brutal uppmaning: LÄS!
En del författare säger att de inte har en aning om vad deras roman handlar om förrän de läst de första recensionerna. Jag vet vad min handlar om, men hur ska jag kunna sammanfatta det på ett lockande sätt?
Det kan du! Också. Lycka till.
Tack! Jag behöver all uppmuntran jag kan få!
Det där med att skriva en baksidetext tycks vara mycket svårare än att skriva en hel bok. Märkligt.
Gillar ditt arbetssätt att dra ut och läsa högt. Lycka till!
Det är alltid enklare att skriva långt än kort. Och att skriva på ett sätt som väcker intresset – det är jag inte bra på. Men något ska det väl bli till slut.
Det måste vara enormt svårt att göra sin egen baksidestext. Är det bättre att en utomstående gör det, kanske?
Ja att läsa högt gör att man upplever texten på ett helt annat sätt. Intressant och nödvändigt, tror jag.
Lycka till med boken!
Det jag mest upptäckte när jag läste högt var alla upprepningar, sådana som inte var medvetna. Och om något helt enkelt lät onaturligt.
Jag tror att det hade varit enklare om någon annan skrivit baksidestexten, och ändå är det vanligast att författaren själv får göra det. Fast om jag jämför med jobbet, dagstidning, där vill vi redigerare att reportrarna själva skriver puffar till förstasidan, eftersom de vet vad som är viktigt i texten och vilken nyhetsvinkel det ska vara.