Med förebild i verkligheten

omslagMina romaner bygger inte på verkliga händelser. Jag gör inte skönlitteratur av mitt liv. Jag placerar inte ens mina romankaraktärer i namngivna miljöer – det är bara Boel i Mellan raderna som åker till verklighetens Penzance i Cornwall. Resan dit och vistelsen där är fiktion.

Men jag måste erkänna att huset där Solbritt i Kråkprinsessan bor och dit Monika flyttar i Glömskelunden – det huset har sin förebild i ett hus som sedan barndomen fascinerat och retat min fantasi. Som tonåring fick jag möjlighet att se huset invändigt och sedan dess har det alltid haft en plats i mitt hjärta.

Solbritt handskas inte varsamt med huset. Monika gör åtminstone ett försök att ta hand om det. I verkligheten har husets nuvarande ägare lagt ner massor av tid och pengar och möda på att återställa det efter tidigare ägares klåfingrighet och brist på känsla. Jag beundrar dem för det och är glad att de förstår sig på husets själ och har velat bevara den.

Länge har jag tänkt berätta för dem att deras vackra hus faktiskt är med i två romaner, men jag har inte vågat. Men i tisdags var jag på ett möte och tornhusets ägare var också där. Jag berättade om böckerna, hon blev överraskad och glad och i dag var jag på kontoret och lämnade över böckerna. Trevligt, tycker jag.

2 reaktion på “Med förebild i verkligheten

  1. Kan tänka mig att de flesta blir glada av att vara med i någons manus. Om det är skildrat positivt iaf :-).

    Oftast när jag skildrar en plats där någon av mina texter utspelar sig, ser jag framför mig ett ställe jag varit någon gång under mitt liv. Mycket lättare, tycker jag, att komma in i rätt stämning då. Stämningen som jag vill åt, ska förstås stämma överens med platsen, positivt eller negativt.

    I mitt manus, som är hos testläsare just nu, har jag med en sekvens om en väninna till en av huvudkaraktärerna som är med i en filosofisk förening. Den har en liten roll i det hela, i det samtal som förs dem emellan. Det berättade jag för min väninna som är med i denna förening i verkligheten. Hon blev förtjust.

    • Det är säkert lite smickrande att få vara med i en roman. Husägarna som fick mina böcker sa att de ska tvinga alla gäster att läsa böckerna.
      Jag brukar ofta ha en bild av platser och miljöer, men de stämmer inte alltid med verkligheten. Det är antagligen därför jag sällan namnger dem. På så sätt får jag den frihet jag behöver att lägga till och dra ifrån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *