Vad vill du berätta?

question-mark-112864_640I går ställdes jag för en näst intill existentiell fråga som vållade mig mycket huvudbry. Som jag tidigare berättat har skrivprocessen som ska leda fram till ny roman i slutet av november varit allt annat än enkel. Inte ens redigeringen har gått smärtfritt, vilket den vanligtvis gör. Och i går fick jag, som svar på en fråga jag ställde om manuset, en motfråga från Joanna, min redaktör: vad vill du ha sagt med din roman?

Jag satte mig med penna och block för att försöka besvara frågan. Ett halvt dygn senare har jag inte lyckats. Men jag tror att jag börjar närma mig svaret. Det är kort och kan tyckas nonchalant men är fullkomligt ärligt menat.

Ingenting.

Jag har, hur illa det än låter, inget budskap med mina romaner. Vad jag försöker göra är att ta ett litet utsnitt ur någons verklighet och vardag och skildra den som den är just där och då. Det finns liv före och det finns liv efter. Ibland kanske romanfigurerna lär sig något om sig själva, jag hoppas det men jag vet faktiskt inte eftersom de ibland döljer sanningen även för mig. Det har hänt att jag inte vetat vad romanen handlar om förrän jag läst den färdiga, tryckta versionen. Jaha? Okej, nu förstår jag varför hen gjorde si eller så.

En gång försökte jag i förväg bestämma mig för vad jag ville ha sagt, men det blev en annan roman med en annan inriktning. Jag är antagligen alldeles för släpphänt mot människorna som befolkar mina romaner. De går och jag följer efter. I längden är det antagligen en ohållbar väg. Bättre med struktur och kadaverdisciplin. Kom inte och tro att du får bestämma, du är för sjutton bara en papperskonstruktion!

I manuset till Sorgbägare måste jag fördjupa karaktärerna. Det visste jag redan innan jag lät Joanna nagelfara det, men det är ändå otroligt viktigt att någon annan talar om det för en så att jag vet att det är allvar. Svårigheten den här gången är att jag ska försöka förklara ett beteende som jag inte alls förstår. Det är det jag måste komma åt. Om jag lyckas kanske jag kan komma undan utan att besvara frågan vad jag vill med romanen, vad jag vill ha sagt.

Att man aldrig kan gömma undan sitt förflutna, att det alltid kommer i fatt? Och när det gör det måste man ta itu med det.

Eller vill jag bara berätta om några månader i Carolines liv, några månader som är omvälvande och inte helt enkla att hantera?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *