Trädgårdar är som romaner

När jag skriver romaner har jag aldrig hela bilden klar för mig när jag börjar skriva. Likadant är det med trädgården. Jag köpte huset 1987 och då fanns ingen trädgård utan bara en massa träd och delar av en självsådd gräsmatta. Under några år tyckte jag att det var skönt eftersom mitt trädgårdsintresse var obefintligt.

Sedan smög sig intresset på även om jag från början inte ville kännas vid det. Jag anlade en och annan rabatt, och började långsamt bygga en trädgård utan att ha mer än en enda vision: bara rosa, vita och blå blommor.

Framsidan av trädgården är jag i princip klar med även om det  kommer att offras ytterligare gräsmatta när jag ska skapa en dahliarabatt, medan baksidan av tomten mest har fyllt mig med förtvivlan. Den har verkligen inte vetat vad den vill. Och jag har varit lika villrådig.

IMG_2266

I veckan när jag satt i hammocken och åt frukost spanade jag ut över den förhatliga baksidan och kände plötsligt att den inte längre är ett hatobjekt. Det inglasade uterummet blev den avgörande faktorn för det. Rummet är inte klart än och inte den tänkta lilla plätten framför rummet heller, men jag vet att allt kommer att bli bra. Rummet såväl som omgivningen. Att jag tagit ner ett tiotal träd har varit en starkt bidragande orsak till att både baksidan och trädgårdstillvaron ljusnat betydligt.

Precis så är det med romaner också. Jag vinglar lite hit och dit, jag har en plan (bara rosa, vita och blå blommor …) och när jag har trevat mig fram tillräckligt länge vet jag plötsligt precis hur det ska vara och jag vet att jag kan slutföra projektet. Sedan gäller det bara att rensa och plocka bort allt som faktiskt inte tillför romanen (eller trädgården) något.

I förgrunden en av många planer: att fylla det trekvartsdöda körsbärsträdet med blåblommande klematis.

I förgrunden en av många planer: att fylla det trekvartsdöda körsbärsträdet med blåblommande klematis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *