Skriva om eller klippa och klistra

Min första skrivmaskin var en röd Olivetti Valentine. Den bar jag med mig ut i skogen, satte mig i en glänta och skrev. Under några år som tonåring ”försörjde” jag mig (behövde ingen vecko- eller månadspeng) på att skriva noveller i en tjejtidning. Alla novellerna knackades ner på Olivettin.

Sedan började jag jobba på en tidning, kom för första gången i kontakt med datorer och min kärlekshistoria med Olivettin fick ett sorgligt slut. Jag tappade styrkan i fingrarna och kunde inte längre trycka ner de tangenter som nåddes med lillfingrarna.

En elektrisk skrivmaskin inhandlades. Därefter ytterligare en. I den sistnämnda kunde man byta typsnitt och sätta in ett raderingsband, vilket var en smärre revolution. Tidigare var det XXXXX som gällde när jag skrev fel. Men kanske var jag mer eftertänksam, eller mer noggrann, för det var aldrig speciellt mycket XXXXX på sidorna.

Att skriva om var inte direkt aktuellt, det var jag nog för lat för.

Långt om länge kom datorn in i mitt privata liv också och underlättade skrivandet på många sätt. Nu gick det att klippa och klistra, flytta stycken, stryka meningar och lägga till i efterhand. Men det märkliga är att jag skriver om mina manus betydligt fler gånger nu än jag någonsin gjorde när jag skrev på skrivmaskin. Jag printar ut på papper, läser, stryker, gör anteckningar i marginalen. Sedan öppnar jag ett nytt dokument och skriver in alltsammans igen. På vägen mellan hjärnan och fingrarna händer mycket, texten bearbetas och förändras.

Snart börjar jag skriva om och skriva in manuset till min nästa roman för tredje gången. Den här gången i redigeringsfasen. Lite långsammare, mer eftertänksamt, mer på allvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *