Kristina Ohlsson – Mios blues/recension

miosblues

Kristina Ohlsson: Mios blues
Piratförlaget

Varje gång jag läser något av Kristina Ohlsson tänker jag på radiointervjun där hon sa att hon vill erbjuda mycket pang för pengarna i sina deckare. Det gör hon även i thrillern Mios blues, som tar vid där Lotus blues slutar. I Lotus blues får advokaten Martin Benner ett omöjligt uppdrag: att rentvå en kvinna, syster till mannen som anlitar Benner, från två mord som hon erkänt. Kvinnan är inte längre i livet, hon hoppade från en bro och till en början befarades det att hon tog sin fyraårige son Mio med sig i döden. Så verkar inte vara fallet, men Mio är försvunnen och Benner blir i nya boken tvingad att leta upp honom och återföra honom till fadern (en amerikansk maffioso).

Trots att det bara var några månader sedan Lotus blues kom ut hade jag glömt det mesta och därför var sammanfattningen i inledningen av Mios blues välkommen. Man bör läsa böckerna i rätt ordning för att få ut mesta möjliga av dem.

Tempot i båda böckerna är skyhögt. Här finns inga utvikningar, inga onödiga miljöbeskrivningar, inga möjligheter att andas ut mellan de olika händelser som hastigt driver berättelsen framåt. Så fort jag tänker att nu kan det inte bli värre dras allt ett varv till och till slut kan jag inte låta bli att skratta. Det blir mer komik än spänning. Och ändå – det är skickligt, Kristina Ohlsson är verkligen en av de främsta i sin genre och när hon dessutom lyckas få ihop slutet utan att hela bygget havererar (något många författare har svårt med) kan jag inte bli annat än nöjd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *