Dubbelexponering utan skärpa

Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Suzanna Dilber: Dubbelexponering (Forum)

Två kvinnor, två män. En startbild, sjutton scener och en slutbild. Det är komponenterna i Suzanna Dilbergs debutroman ”Dubbelexponering”. Den handlar om kärlek och otrohet, om svek, sorg och självbedrägeri.

I den ena exponeringen hittar vi en kvinna som av en väninna får veta att hennes man är otrogen. När hon konfronterar honom kommer den verkliga chocken: mannen har träffat en annan, mycket yngre, kvinna i tre år.

I den andra exponeringen framträder en kvinna som är älskarinna åt en man som aldrig kan ge besked om han tänker lämna sin familj för att satsa på deras förhållande. Hon vet att de älskar varandra, så pass känner hon honom. Men räcker det? Flera gånger försöker hon förgäves göra sig fri, men det behövs inte mer än ett telefonsamtal förrän hon är fast igen.

Den bedragna kvinnan i första exponeringen lämnar sin man och flyttar till Gotland under några månader för att göra en omstart, få tid att tänka och återhämta sig från mannens svek.

Vi får växelvis följa de båda kvinnorna och som läsare väntar jag på att exponeringarna någon gång ska gå ihop, bilda en fullständig bild. Visserligen anar jag ett slumpmässigt möte redan i den första scenen, men det måste väl komma något mer. Vad finns det annars för anledning att skriva på det här sättet, bygga en roman så?

Suzanna Dilber väljer att inte ge några svar. Eller åtminstone att lämna svaren hängande i luften, som tvätt på ett sträck mellan två träd på Gotland.

Jag föredrar avsnitten om den bedragna kvinnan, det finns en rörelse i skildringen av kvinnan som flyttar till Gotland och hamnar i ett fult smutsigt hus på en leråker vid en årstid som inte är smickrande för ”Öyn”. Avsnitten av kvinnan som är älskarinna är svagare. Beskrivningen av hennes känslor blir aldrig mer än just beskrivningar. Hon känner mycket, vassa stick i magen, hjärtat som far runt i kroppen. Men det blir bara ord och själv känner jag ingenting annat än trötthet. Jag saknar gestaltning och dialog.

Det finns drabbande scener i boken, små utsnitt av livet som lägger sig direkt på huden. Då ser jag skickligheten hos författaren, lyhördheten, iakttagelseförmågan. Men allt för mycket blir transportsträckor som jag snabbt passerar.

Så riktigt hela vägen når inte Suzanna Dilber med sin debut. Kanske gör hon det nästa gång?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *