Det stora blå och det lilla blå

I förra veckan var jag på Fridhems folkhögskola för sommarkursen Att prata om film. För mig är det drömsemester att gå en sommarkurs och i år var det sjunde gången jag var på folkhögskolan i skånska Svalöv.

Förutom att titta på film, både korta och längre, gick vi igenom byggstenarna i film och fick en inblick i olika typer av filmanalys. Det var intressant och gav en extra dimension åt filmupplevelsen.

En av de filmscener vi diskuterade och analyserade var från den svartvita klassikern Den tredje mannen, en av mina favoritfilmer. Så fort jag kom hem beställde jag filmen på dvd och nu väntar jag på lämpligt tillfälle att återse detta mästerverk.

En av långfilmerna var Det stora blå, Luc Bessons film från 1988. Jag hade bara sett delar av den förut så det var spännande att äntligen se filmen, som jag tänkte på när jag namngav mitt hus (Det lilla blå). Det var en intressant film att diskutera, bland annat för att den spretade åt så olika håll. Naturfilm, sportfilm, romantisk komedi, drama. Vad ville filmskaparen egentligen säga med den?

Vi såg också en indisk film, Ett land utan kvinnor. Det var en upprörande film, jag satt och längtade efter min bettskena och fick massera käkarna då och då när jag bet ihop för hårt om den frustration som ville ut. Regissören heter Manish Jha, filmen är från 2003 och trots frustrationen och den stundtals vidriga handlingen kan jag varmt rekommendera den. Varje gång jag läser om länder och kulturer där pojkar är mer välkomna än flickor blir jag förbannad och tänker: vad skulle ni göra om det bara fanns pojkar och män? Filmen ger svaret.

Ett par av kortfilmerna vi såg var animerade: Miss Todd från 2013, en musikal om den första kvinnliga flygplanskonstruktören (1910) samt konstfilmen Aldrig som första gången, en dokumentär av Jonas Odell, där fyra personer berättar om första gången de hade sex. Båda filmerna var intressanta och sevärda, både till form och innehåll och båda finns att se på Youtube.

Sista långfilmen vi hann med var Thomas Vinterbergs Festen, den första Dogmafilmen från 1998. Jag har sett den förut, ett par gånger, men den griper tag lika mycket varje gång och jag kommer att se den igen. Den är mästerlig till både form och innehåll, även om jag den här gången kände att Dogmakonceptet inte tillförde något eftersom storyn i sig är så stark. Fast i analysen fick jag ändå hålla med om att det gav en starkare känsla av närvaro, som kanske gått förlorad av en mer traditionell filmteknik.

En sak som jag tog med mig från kursveckan var min önskan att se fler filmer från länder och kulturer jag inte kan så mycket om. Därför passade jag på att se Den gröna cykeln, en fin film från Saudiarabien i går kväll. Den fanns lämpligt nog på SVT Play.

CIMG0342 IMG_0005

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *