Den draktatuerade flickan

I går såg jag The girl with the dragon tattoo. Jag har inte läst böckerna, men jag såg den svenska tv-serien som bygger på romanerna, därför behövde jag inte bli besviken på deckarintrigens upplösning den här gången. Det är en högst konventionell deckare, i filmversionerna får man inte ens veta varför dessa män hatar kvinnor, men jag utgår från att det framgår i romanerna. Rooney Mara är väldigt bra som Lisbeth Salander; mänsklig, sårbar och samtidigt stark. Någon recensent har beklagat det faktum att hon blir ett offer när hon utsätts för en brutal våldtäkt, men det resonemanget har jag svårt att begripa. Min roman Glömskelunden inleds med en rå gruppvåldtäkt, och i en tidig version av romanen slarvade jag förbi den scenen. Sedan började jag fundera: hur skulle jag själv reagera i en liknande situation? Skulle jag kunna rycka på axlarna och gå vidare som om ingenting hänt? Sannolikt inte. Handlar inte all makt om offer och förövare?

När Lisbeth Salander stapplar hem efter den våldtäkt hon utsätts för och försöker tvätta sig ren i duschen (badkaret) tycker jag att det är en rätt naturlig reaktion. Men den scenen beklagas av recensenten (jag tror att det var i Svenska Dagbladet). Mer offer än hjälte. Mer människa än myt.

Det som stör mig i filmen, så pass att jag ibland har svårt att följa med i handlingen, är något som ingen annan lagt märke till. Åtminstone har jag inte hittat någon notering om det. De maffiga miljöbeskrivningarna av ett vintrigt och öststatsgrått Stockholm nämns i olika recensioner men ingen mer än jag irriterar sig på att årstiderna hoppar fram och tillbaka. Inledningen är iskall, med snö och näst intill ihjälfrusna aktörer. Strax därpå är det tidig höst, vi ser lite bruna löv på ett träd, en bit in i filmen är träden augustigröna, så är vi mitt i ett vinterlandskap igen och sedan är det barmark och avlövade träd. Första tvära skiftet köpte jag. Aha, det är västkustvinter, tänkte jag. Först svinkallt och sedan försvinner snön och det blir höst igen. Men när de gröna trädkronorna dök upp förstod jag att så inte var fallet. Träd med gröna blad som blir utsatta för svår kyla tappar sina löv. Det fullkomligt rasar ner löv dagarna efter en svår frostnatt. Och en bit uppåt landet är det sällsynt med löv på träden runt jul.

Det är väl inget att hänga upp sig på? Nej, säkert inte, men jag använder träden för att bestämma hur lång tid som förflyter mellan olika scener, och blir väldigt förvirrad när det hoppar så här. Kanske utspelar sig filmen under flera år, det är den uppfattning jag får, men i så fall tycker jag att det är märkligt att skådespelarna går omkring i samma jacka oavsett om det är vinter eller vår, och att det aldrig är sommar.

Jag undrar om det beror på att jag bor omgiven av träd, som jag reagerar så här. Att jag dagligen iakttar träd, verkligen ser på dem och registrerar hur de ser ut. Som nu, när jag ser en stor björk tvärs över vägen och konstaterar att trädkronan är svagt lilafärgad. För ett par dagar sedan var grenarna mer svarta, och då dessutom pudrade med lite snö. Träd är mer än något som skymmer himlen, mer än en kuliss. Träd får man inte slarva bort så där. Då sänks betyget på en i övrigt helt okej film.

3 reaktion på “Den draktatuerade flickan

  1. Oj, ja det lät riktigt förvirrat det där. Jag har inte sett filmen (än) men jag tror att det kan vara något jag också kan haka upp mig på, nu kommer jag garanterat lägga märke till det, efter att ha läst din blogg 🙂

  2. Jag tycker nog att det är något att haka upp sig på! Jag tänker på hur mycket research, hur mycket autensitet man lägger kraft på i filmer, så mycket resurser på detaljer – och sen bommar man på en sån sak! Det är illa? Hade Hollywood misstagit sig på den svenska klimatet kanske? Jag tycker det är vaket av dig att uppmärksamma det och bra att du tar upp det här och på andra ställen! Nu tror jag att jag måste se filmen för att jämföra den med de svenska. Se om den här versionen verkligen är så mycket bättre än de svenska. Vad det gäller böckerna så började jag läsa den första men gav helt plötsligt upp. Jag klarade inte språket. Jag förväntar mig mer. Åtminstone när det blir en sådan hype som det blev. Men filmerna tyckte jag mycket om, jag har också sett TV-versionen.

  3. Skönt att jag inte är ensam om att tycka träd är viktiga. I övrigt tycker jag inte att den amerikanska versionen är så oändligt mycket bättre än den svenska, fast jag kan egentligen inte jämföra eftersom jag bara sett tv-versionen (som är längre).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *