Där Kråkprinsessan fick liv

I går när jag varit hos tandläkaren körde jag ner till havet och parkerade bilen för att ta en promenad längs minnenas allé. Under några år i början av 80-talet bodde jag i Hemmeslöv men sedan jag flyttade därifrån har jag aldrig vandrat där. Nu gick jag de välbekanta stigarna längs ån, upp bland villorna, förbi huset där jag som mycket ung inledde min bostadskarriär som ”vuxen”.

Året efter att huset var sålt och jag flyttat vidare till bostadsrätt i Halmstad debuterade jag som författare och tre år efter det började jag skriva Kråkprinsessan. Under åren i Hemmeslöv hade jag mestadels lidit av skrivkramp och inte fått fram så mycket annat än kåserier och korta rop på hjälp, men hjärnan hade samlat material.

Miljön i Kråkprinsessan är fiktiv, men ån som leder fram till kyrkan där det värsta händer, är den jag bodde nära då. När jag skrev scenerna där Solbritt sitter på en bänk och ser ut över ån var hon lika tydlig för mig som när hon senare gick längs min strand i Mellbystrand. Behovet av en strand, en å och en kyrka (som inte går att hitta i verkligheten) fick hjärnan att plocka lite här och lite där. 

Jag tänkte på Solbritt i går också, såg henne som tonåring sitta där och nervöst snurra fingrarna kring knapparna i koftan, och tänkte att det inte hade blivit hon om jag inte bott där när jag gjorde det. 

Samma hav men en annan strand. En del av den miljö som gav mig Kråkprinsessan.

En reaktion på “Där Kråkprinsessan fick liv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *