Brev från Pip

En dag när jag kom till jobbet låg ett brev i mitt fack, med handskriven adress. Jag vände på det. Avs: Pip.

???

När jag öppnade föll det ur en kopia av ett kåseri som jag skrev i slutet av förra millenniet, 1999. ”Amors unga redskap”, var rubriken på kåseriet.

Brevet inleddes med orden: ”Hej kära krönikör, kåsör och författare …”

Jag kollade i slutet av brevet. ”Många hälsningar från Pip med fru”

Och poletten trillade ner. Jag kastade rodnande brevet ifrån mig utan att våga läsa mittdelen. Kåseriet handlade om när jag och en kompis försökte para ihop skolans två enda singlar. Vi luftade däcket på den manlige lärarens bil och gömde oss sedan i ett buskage i närheten för att se vad som skulle hända. Vår förhoppning var att de båda skulle åka iväg i samma bil. Det skedde inte: han stannade och lagade den förmodade punkteringen, medan den kvinnliga läraren stod kvar och beundrade.

Det blev de två. Vi kallade läraren Pip och brevet var alltså från honom. Jag vågade till slut läsa det. Pip är nu en glad pensionär med tid att sortera bland gamla papper. Kåseriet hade han fått skickat till sig av en elevs mamma, som känt igen storyn. Hmm, man undrar vem denna förrädare kan ha varit.

De två har nu varit gifta i fyrtio år och på bröllopsdagen, som firades med nära och kära, lästes kåseriet upp, under munterhet och skratt.

Vad kan man lära sig av detta? Att inte lufta däcken på lärarens bil. Och om man trots allt gör det – att inte skriva om det trettio år senare. Beviset för försyndelsen kan nämligen dyka upp som ett brev på posten en dag när du minst anar det.

4 reaktion på “Brev från Pip

    • Visst är det en ganska söt historia! Fantastiskt att Pip sparat kåseriet. Jag tror knappt att jag har det kvar själv. Under många år sparade jag och klistrade in i pärmar, men en dag bestämde jag mig för att sluta göra det och det var en befrielse. Fast det är kul att hitta gamla kåserier och upptäcka att de fortfarande kan vara småkul.

    • Vi insåg direkt att de var som gjorda för varandra. Alla andra lärare var antingen gifta eller (i våra ögon) för gamla. Jag kan fortfarande minnas hur nervös jag var när jag låg i buskaget och spanade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *