Ann Cleeves – Glasverandan/recension

20140727-142019-51619125.jpg
Ann Cleeves: Glasverandan Översättning: Jan Järnebrand (Bonnierpocket)

Det är närmare trettio grader varmt, jag har fönstren öppna och åskmullret låter som hämtat ur en teaterpjäs. Med stenar som rullar i en trävagga, för att åstadkomma effektivt stämningsljud.

Jag har precis läst ut Ann Cleeves tredje roman i serien om kommissarie Vera Stanhope, Glasverandan. Jag gillar Stanhope, även om hon ibland – faktiskt ganska ofta – går över gränsen till det korrekta och passande. Den här boken inleds med att hennes granne tagit sig in i hennes hus och väntar på henne när hon kommer hem på kvällen. Hans sambo har försvunnit och han vill ha Veras hjälp att hitta henne. Det visar sig att sambon är på skrivarkurs tillsammans med några andra blivande författare.

Det inträffar ett mord, sedan ett till och Stanhope och hennes team står handfallna inför det som sker och vet inte i vilken riktning de ska söka den skyldige. Det verkar som om mördaren leker med dem och arrangerar morden efter scener i författarnas böcker.

Jag hade stor behållning av boken, samtidigt som jag konstaterar att det förekommer inslag och formuleringar som inte skulle godkänts om inte författaren varit känd och haft gott rykte. Som exempelvis att människor vaknar med ett ryck (förbjudet enligt många skrivcoacher) eller är nära att gripas av panik i tid och otid.

Man skulle kunna ursäkta det med att det är en deckare, och den genren läser man för sitt innehålls skull. Det kanske är sant, men för egen del gillar jag när författaren även har varit omsorgsfull med sitt språk och inte enbart i intrigbygget.