Ann Cleeves – Dött vatten/recension

anncleevesAnn Cleeves: Dött vatten
Översättning: Jan Järnebrand
Bonniers

Det är fem år sedan vi senast hörde något från Jimmy Perez, Ann Cleeves kriminalare på Shetlandsöarna. Han skulle gifta sig med sin älskade Fran, men det blev inte så. Boken Blå gryning slutade på det värsta tänkbara sättet och det var nog många som var både ledsna och arga när de läst klart: Shetlandskvartetten var fullbordad och det blev inte mer.

Ann Cleeves introducerade en ny huvudperson (Vera Stanhope) i en helt annan serie och Jimmy Perez lämnades vind för våg, någonstans i närheten av Lerwick.

Men så kom äntligen beskedet att författaren skrivit en ny roman med Perez i centrum, nummer ett i en ny kvartett. Dött vatten, heter boken.

Det är en direkt fortsättning på Blå gryning. Det har gått ett halvår och Jimmy Perez är fortfarande deltidssjukskriven. Frågan är om han någonsin återhämtar sig från den förfärliga händelsen och kan komma tillbaka som den skarpsynte kriminalare han var.

När en journalist hittas mördad i en båt i en marina kallas kommissarie Willow Reeves in från en ö i Yttre Hebriderna för att leda utredningen. Det är hennes första mordutredning och hon är ytterst angelägen om att göra ett gott intryck och lösa fallet. Men Perez, som trots allt är den som sitter på både erfarenhet och lokalkännedom, engagerar sig också, om än lite motvilligt.

SVT har nyligen visat åtta avsnitt av en serie som heter Shetland och som på ytan har vissa likheter med Ann Cleeves romaner. De påstås vara baserade på dessa och två av avsnitten byggde, mycket löst, på just Dött vatten. Miljön i tv-serien är fantastisk, musiken i vinjetten är så där sorgmodig som den ska vara i just den miljön och … tja, det är väl inte så mycket mer. Men böckerna – det är en helt annan sak med böckerna. Bara några få sidor in i boken minns jag varför jag blev så oerhört förtjust i Shetlandskvartetten och gärna skulle läsa om den om tiden fanns.

Det är fortfarande njutbar läsning och jag längtar efter nästa bok i serien. Men. Precis som i väldigt många andra deckare rasar allt förtroendekapital när slutet rullas upp. Varför kan inte deckarförfattare få ihop ett slut som går att tro på?

Den frågan ska jag grubbla på tills Jimmy Perez tar itu med nästa fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *