I veckan träffade jag min redaktör, Joanna Björkqvist, igen. Hon tog med sig manuset till Sorgbägare när hon åkte till Grekland och därifrån fick jag trevliga rapporter. I gengäld har jag läst ett kapitel ur Joannas nya bok (hon är inte bara redaktör, hon är författare också – till Närmare dig och Förverkliga din bokdröm, medskribent där var Kristina Svensson) som kommer ut sent i höst. Det är en reportagebok i ett angeläget ämne, men mer kan/får jag inte säga om den än så länge. Annat än att den blir väldigt bra. Jag ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med Joanna i det projektet. Tacksamt kan jag konstatera att hon har valt Grim förlag.

När vi hade gått igenom mina synpunkter på hennes text satte vi oss med Sorgbägare. Sida nummer elva såg märkligt vågigt och buktigt ut, och Joanna tvingades erkänna att en grekisk vind tog tag i bladet och flög iväg med det, men den tröttnade efter några meter och släppte ner det – i poolen.

Vid sådana tillfällen är det skönt att bläckstrålskrivarnas tid är förbi. Ett laserutskrivet papper klarar ett dopp i poolen utan problem.

Joanna var betydligt mer tålmodig än vinden, och orkade igenom hela manuset trots att hon läst det förut. Och precis som efter förra genomgången är jag tacksam över den hjälp jag fått att själv förstå min text och närma mig den. Nu återstår bara en del mindre ändringar innan den kan gå till sättning.

Det som jag länge tvivlade på är alltså på väg att bli en roman. Om jag får tro Joanna (och det är väl klart att jag måste tro på min redaktör) är Sorgbägare en av de allra bästa romanerna jag skrivit. Nu ska jag bara försöka skriva en lockande baksidestext också.