Skriva boken man själv vill läsa

Många författare (och jag är förhoppningsvis en av dem) säger att de skriver boken de själva vill läsa. Det är ett gott skäl, mycket bättre än att snegla på vad som eventuellt kan tänkas sälja och skriva utifrån det.

Men jag har ett litet problem. Jag läser sällan den där boken jag har skrivit. I princip aldrig, faktiskt. Den manglas fram och tillbaka ett otal gånger som manus och jag läser på längden och tvären, sista gången är det den satta inlagan som korrläses i pdf-version.

Sedan kommer den äntligen från tryckeriet, jag får den i min hand. Sätter den i bokhyllan och där får den stå.

snokupanomslagmr

När jag skrev Mellan raderna längtade jag efter att den skulle bli klar så att jag fick läsa den som färdig bok. Den kom ut vårvintern 2013 men jag har fortfarande inte läst den, trots att den har ingår i researchmaterialet till nästa roman (Kvinnor, vin och vänner). Snökupan läste jag faktiskt för några månader (snart ett år) sedan. Också den i researchsyfte. Men jag förmår inte läsa på annat sätt än som den kritiska författaren.

Det är tråkigt. Jag kanske borde skriva något annat än boken jag själv vill läsa. Nej, jag tror inte det. Jag skriver boken jag själv vill SKRIVA, och det får räcka.

Romankaraktärer, del 3

IMG_2277

Jag är inte odelat positiv till mina egna romankaraktärer, inte ens de som har huvudrollen i böckerna. Solbritt i Kråkprinsessan, exempelvis, tycker jag förfärligt synd om men under alla de år hon vägrade lämna mig i fred, såg på mig med sina nästan onaturligt ljusa ögon och på sitt trubbiga sätt tvingade mig att skriva vidare var jag inte en enda gång lockad att bjuda in henne på fika eller dela några förtroenden med henne. Hemskt, jag vet, men hon VAR jobbig och inte lätt att förstå sig på.

Monika i Glömskelunden är nästan ännu svårare att förstå sig på. När hon följde med tre män till ett hotell i syfte att ha sex med dem hade jag oerhört svårt att ta det till mig. Jag hade med hennes historia i en av de otaliga versioner jag skrev av Kråkprinsessan, och varje gång rusade jag snabbt förbi och försökte gömma undan den incidenten. Tills jag insåg att det var mer än en incident och att den inte lät sig gömmas undan. Tycker jag om Monika? Nja, det är nog med henne som med Solbritt, jag tycker mest synd om henne.

Men i Snökupan, där hon är med i två korta scener, har jag låtit henne träffa den av mina romankaraktärer som jag tycker allra mest om: Roine. Jag är lite svartsjuk på henne (det kunde gott ha fått vara mig han fick syn på vid den där bardisken) men jag unnar henne ett bättre liv än det hon har i Glömskelunden.

I Snökupan är det annars Carina som är huvudperson. Hon och hennes syster och systerdotter. Systern, Anne, är fullkomligt hopplös och jag kan inte annat än skaka på huvudet åt henne. Klara, Carinas systerdotter som bor hos henne i stället för med sin mamma, tycker jag bättre om även om hon verkligen är pain in the ass ibland. Och Carina själv, då? Henne har jag också lite svårt för. Det är som om jag inte kan fästa mig riktigt vid någon av mina romanfigurer, som om jag inte vill göra det. Jag vill nog att det ska skava lite, att de ska ha både goda och sämre egenskaper.

Boel i Mellan raderna är antagligen den av kvinnorna i mina böcker som jag är mest överens med. Hon och jag är också mest lika i ålder. Jag gillade att skriva om henne. Caroline i Sorgbägare, min senaste roman, har störst integritet och släpper mig inte in på livet. Hon är en sådan person som jag knappt skulle våga närma mig, men om hon ville bli min vän skulle jag inte vända henne ryggen. Jag beundrar henne och är lite rädd för henne men jag är inte helt övertygad om att jag tycker om henne.

Oavsett om jag gillar mina romankaraktärer eller inte är jag intresserad av att få veta hur det går för dem. Det är huvudsaken. Om jag uppfinner en karaktär och upptäcker att jag är ointresserad av hen får hen försvinna ur handlingen och ersättas av en annan. Livet är hårt även för pappersfigurer.

Övriga delar i serien, Romankaraktärer, del 1 och Romankaraktärer, del 2

När romankaraktärerna tar över

IMG_1989

Romangestalterna bestämmer och författaren är bara stenograf. Foto: Grim förlag

Jag har skrivit sex romaner och förutom den första, Och natten är lång och svår, som hade en förlaga i Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn, har jag suttit i baksätet och åkt med när romangestalterna valt väg. Första romanen skrev jag i mitten av 1980-talet vilket gör att jag inte minns om jag själv bestämde eller lät Camilla, Anders, Rikard och de andra ta över handlingen innanför de givna ramarna.

Varje gång jag börjar skriva en ny roman tänker jag att den här gången ska jag ha kommandot hela vägen. Jag ska i förväg veta vad som ska hända, jag ska lära känna personerna i boken så att jag inte åker på några överraskningar; det är trots allt jag som ger dem liv, nog sjutton har jag rätt att även bestämma hur de ska agera i olika situationer.

Och varje gång tvingas jag ge upp nästan direkt. Fyrtiosju A4-sidor in i mitt nya manus, det som ska bli en feelgoodroman, inser jag att det händer igen. Jag trodde att jag kände huvudpersonerna ganska väl men så är uppenbarligen inte fallet. De förvånar mig nästan hela tiden. Och de figurer jag bestämt ska befinna sig i bakgrunden eller inte alls vara med kommer med kommentarer som tvingar mig att ta reda på vad de menar.

Det gör också att jag i princip inte har en aning om från en dag till nästa vad som ska hända i romanen. Jag har en riktning utstakad men vägen dit är helt okänd för mig. Frågan är om mina romangestalter vet eller om det som sker är en överraskning för dem också. I så fall undrar jag vem det egentligen är som styr det här romanfordonet.

Inte jag i alla fall. Möjligen är det en okänd del av min hjärna som vägrar samarbeta med resten av mig.