Sedan tidigare har jag bestämt att Cayenne blir den sista katten i mitt liv. Jag har aldrig haft hjärta att lämna någon av mina katter på pensionat när jag åkt bort, och det finns inte många människor i min omgivning som kan åta sig att passa en katt. Men i går kväll tänkte jag för första gången att kanske kanske kanske … jag skulle kunna vänja en liten kattunge vid att må gott på pensionat de gånger jag inte är hemma, det är ju trots allt inte så värst ofta jag beger mig iväg.

I dag när jag kom upp möttes jag inte av Cayenne. Han kommer ALLTID och möter mig, snor runt benen och kräver att få en portion kokt fisk. I dag låg han vid ett element i vardagsrummet, tittade inte upp, nosade inte på maten när jag bar fram den till honom.

Nej, jag ska inte ha fler katter efter Cayenne. Jag är av så klent virke att jag inte klarar av när de blir sjuka. Det är illa nog när han blivit biten av en annan katt, men då vet jag åtminstone var problemet ligger. När han är så här håglös och inte äter, inte dricker och inte spinner sätter jag mig i soffan och gråter. Jag klarar inte av det.

Så här vill jag att hans blick ska vara. När han mår bra, mår jag också bra.