Konsten att kunna ta och ge kritik

I dag fick jag mitt andra lektörsutlåtande på romanmanuset till Mellan raderna, som jag planerar att ge ut nästa vår. Medan den förra lektören (jag lämnade manuset till två olika lektörer för att få så många synpunkter som möjligt) gav ganska många tips och råd och mätte manuset mot en checklista på ett effektivt sätt, var det andra utlåtandet nästan mer som en essä. En del av de synpunkter och formuleringar som fanns kommer jag att plocka fram när mitt självförtroende är som sämst: vem blir inte upplyft av att få höra att man sällar sig till en skara författare ”utan vilka vår litteratur skulle vara betydligt fattigare” och att ”manuset är mycket väl genomarbetat och språket ypperligt” … att ”det är skickligt gjort, så som bara en erfaren skribent förmår.”

Det finns mer av samma sorts omdömen. Och så kommer det negativa, det som jag hela tiden väntade på. Dialogen är övertydlig och ibland högtravande. Det är intressant: dialogen hör till sådant som jag ofta fått uppskattning för i andra romaner. Här finns något att jobba med. Jag ska läsa hela manuset högt och känna på varenda ord som läggs i munnen på någon.

Första gången jag läste igenom utlåtandet gjorde jag det i etapper. Alla positiva omdömen blev på något sätt overkliga och jag hade svårt att ta dem till mig. Kritiken mot dialogen sög jag däremot i mig ögonblickligen. På något märkligt vis har jag lättare för att hantera det negativa, eller, som i det här fallet, den konstruktiva kritiken – viljan att ge ett råd till någon som i grunden har gjort ett gott jobb, men kan göra ett ännu bättre jobb.

Vid de skrivarkurser jag gått har vi fått lära oss att ge och ta kritik. Det är inte lätt. Jo, ibland är det lätt – om man tycker om det man läser, då är det lätt att även ge kritik på det som är mindre bra. Men om man tycker att texten är omöjlig, då är det fruktansvärt svårt.

Det är inte mycket lättare att vara den som får ta emot kritiken. Man hör bara det negativa och hamnar ofrivilligt i försvarsställning. Det positiva kommer man inte ens ihåg.

Nu har jag både det positiva och det negativa på papper. När jag blir för kaxig ska jag komma ihåg att min dialog är högtravande. Eller att jag undviker hinder för mina romanfigurer. Jag får aldrig någonsin tro att jag är något. Vi bor trots allt i Janteland.

3 svar på ”Konsten att kunna ta och ge kritik

  1. Sedan är ju smaken som baken … det någon älskar kan någon annan tycka är högtravande. Jag blir så glad när någon vågar ge mig ärlig kritik, för då får jag chansen att förbättra det jag skrivit. Jag har några författarkompisar som byter tjänster med varandra, läser varandras manus och ger respons. Det funkar mycket bra. Jag och kollegan sitter ju då i samma båt, ger och tar kritik och har båda en stark önskan att kunna skicka iväg ett väl genomarbetat manus. Ändå märker jag att vi arbetar olika. Vissa författare filar i det oändliga med ord och formuleringar och då är det kanske svårare att höra att det behöver ändras?

    • Jag lämnade mitt manus obearbetat till lektörerna eftersom det är ett arbetsmaterial och jag inte ville känna att det skulle bli jobbigt att ta itu med de ändringar som krävs. En text blir egentligen aldrig klar, långt efter att den gått till tryck kan jag fundera på formuleringar och idéer som jag skulle vilja testa. Tills jag minns att det är för sent.
      Att ha kolleger som kan ge bra textrespons är guld värt.

      • Ja, det är just det som är min svaghet, finslipet, jag är lite slarvig och orkar inte riktigt på slutet, när själva berättandet är klart, men formuleringar och ordval återstår.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.