En bunt recensioner

Jag har läst några böcker av egenutgivarkolleger och eftersom våra möjligheter att bli omnämnda i stora sammanhang är begränsade gäller det att stötta varandra och försöka nämna varandra i små sammanhang i stället. Små förresten, jag vet egentligen inget större sammanhang än internet. Fast då gäller det förstås att man har gott om besökare.

Första boken jag vill skriva några rader om är Desirée Fredlunds härliga feelgoodroman My, som författaren lät göra en inbunden version av och dela ut till läsvänner från norr till söder. Det går även att köpa en häftad upplaga av boken via nätbokhandel, utgiven av Desirées förlag Giggi Hill förlag.

My är en sådan där person som många av oss önskar att vi hade lite mer av inom oss. En sådan som vågar göra saker vi andra bara drömmer (mardrömmar) om. Hon flyttar in i ett hus på landet och snart börjar det hända saker. En polis blir en återkommande besökare hos My, han dyker upp både i tjänsten och frivilligt. Läsaren får vara med om både ålafiske, lammfödsel, en talande hund, spektakulära bokrecensioner och middagsbjudningar. Och romantik, en hel del romantik.

Romanen har ett bra driv, är svår att släppa (jag läste den samtidigt som jag lagade mat) och gör att man blir på gott humör. Den är inte trovärdig för fem öre och det är inte heller intentionen. Här erbjuds läsaren en stunds flykt från vardagen och det är bara att tacka och ta emot. Flera gånger under läsningen tänker jag på Marianne Cederwalls böcker om Hervor och Mirjam, det finns flera likheter.

Språkligt har boken sina brister, den hade mått bra av en rejäl omgång med en sträng redaktör. Förhoppningsvis får uppföljaren vara med om en sådan omgång: Desirée skriver på andra boken om My.

Som någon annan bäddar av Hanna Lans (Berghem förlag) är så långt från feelgood man kan komma. Den handlar om en kvinna som förälskar sig och gifter sig med en amerikansk man, får barn och bosätter sig (tillfälligt) i USA i väntan på att mannen ska avsluta sin utbildning så att de kan flytta till Sverige.

Snart upptäcker hon att mannen inte alls tänker uppfylla sitt löfte. Hon inser också att kärleken är över, men det är inte bara att ta ut skilsmässa och flytta tillbaka till Sverige med sonen. Mannen har inga planer på att släppa varesig henne eller sonen.

Det är en otäck skildring av en människa som hamnar mitt emellan två länders lagstiftning, en rävsax som det är näst intill omöjligt att ta sig ur.

Jag hade stora problem att ta mig in i berättelsen. Den är skriven på ett mycket avskalat sätt, nästan helt utan dialog och gestaltning vilket gör att jag känner distans till huvudpersonen. När jag väntat i över hundra sidor på att berättelsen ska börja inser jag att jag är mitt i den. Den är skriven så här, det finns en avsikt med det avskalade och bara för att jag inte tycker om det behöver det inte vara fel.

Slutet av romanen är fruktansvärt spännande och jag blev tvungen att offra några timmars nattsömn för att nå sista sidan.

Precis som Desirée har Hanna givit ut boken på eget förlag. I Desirées fall önskade jag mig en redaktör, här saknas en korrekturläsare. Jag stör mig på den stora mängden avstavningsfel, ofta flera på varje sida. Att Hanna löst problemet med så kallade horungar, ensamstående korta rader överst på en sida, på ett ovanligt sätt ser jag snarast som lite gulligt, även om en och annan typograf säkert skulle vänt sig i sin grav.

Jakten på den perfekta puben är titeln på Kristina Svenssons bok (GML förlag). Det är en fartfylld skildring av författarens årslånga sejour i Wales, där hon arbetar, dricker ale och utforskar omgivningarna. Hennes namne, deckarförfattaren Kristina Ohlsson, vill att läsarna ska få mycket pang för pengarna. I Kristina Svenssons bok är det mycket ord, många upplevelser, anekdoter och ale för pengarna. Det är lättläst, vilket är lite problematiskt eftersom man snabbt slukar lite för många sidor och får sin hjärna sprängfylld med både värdefullt och värdelöst vetande.

Boken  är välskriven, rapp och humoristisk, och skulle jag önska mig något vore det en begränsning av flödet. Å andra sidan behöver man inte läsa mer än vad man klarar av på en kväll, även om boken inbjuder till det. Däremot är jag inte övertygad om att jag skulle vågat ta med mig boken som en reseguide – då är risken uppenbar att jag skulle hamnat helt vilse. Fast pubar finns det gott om så jag hade knappast riskerat att bli torrlagd även om jag hamnat på en helt annan pub än dem Kristina tipsar om.

Joanna Björkqvists debutroman Nära dig är utgiven på egna förlaget Ordvändan förlag. Det är en stillsam skildring av ett år i Sagas liv. Som nybliven mor får hon tre dagböcker av sin moster. Dagböckerna har skrivits av Sagas mamma, som dog när Saga var femton år, och skildrar första året i Sagas liv, från tre månaders ålder och framåt. Mötet med mamman, och sig själv som bebis, är först enbart sorgligt och tungt, men efterhand förstår Saga att hon och mamman hade mycket mer gemensamt än vad hon kunnat ana, och i de dagliga stunderna med dagboken hittar hon både lugn, styrka och goda råd.

Som sagt, det är en stillsam skildring, stundtals på gränsen till stillastående, men om man ger sig själv, och romanen, tid och tålamod är den väl värd det. För nyblivna mammor kan den säkert bli en ny bästa vän, och även pappor i motsvarande situation kan må bra av att läsa. Mycket mat är det på sidorna, mycket trivsel och värme, men svärtan finns som en  ton i bakgrunden och skapar nödvändig friktion. Det är bra språk och inte fler korrekturfel än vad som är acceptabelt.

5 svar på ”En bunt recensioner

  1. Jag känner att jag måste kommentera det här med horungarna: Jag hade först skrivit hela texten i storlek 10 och då var allt på plats, trust me. Hade bra folk som hjälpte till dessutom. När provtrycket kom så gick det knappt att läsa. Jag hade galet kort om tid för att göra om det hela eftersom jag naivt nog redan satt ett datum för release och hade bjudit in en massa folk till fest. Jag och en juste tonåring satte oss i någon timme och ändrade. Snacka om att jag svor över horungarna som dök upp överallt och som jag tillslut bara var tvungen att rycka på axlarna åt.

    Nästa bok kommer jag inte sätta releasedatum för innan jag är helt säker på att allt är klart och riktigt!

    Och ja, språket är avskalat av en anledning. Det ska vara en obekväm bok, som utan pardon berättar en verklighet utan krusiduller.

    • Tack för din kommentar, Hanna! Den förklarar avstavningsfelen också. Det är ett helsike att tvingas byta grad mitt i processen och under tidspress, eftersom all text flödar om och nya problem uppstår. Jag har verkligen funderat på hur det kunde bli så många avstavningsfel och att de inte var åtgärdade; jag såg ju hur medvetet om omsorgsfullt du arbetat med själva innehållet i texten.
      Hur man uppfattar en text är individuellt och fascinerande. Det har jag framför allt lagt märke till med Kråkprinsessan, som en del läsare tycker är den bästa roman de läst medan andra tycker att den är konstig och dum. Som författare står man där och har svårt att förstå att inte alla har förstått vad man ville med texten.
      Att ha gott om tid för oförutsedda händelser är viktigt i vår bransch. Men det är sådant man lär sig. Jag satt med hjärtat i halsgropen vid utgivningen av Kråkprinsessan, som förlaget utlovat till en viss tid, och jag skulle presentera den på Halmstads teater vid ett stort evenemang. Dessförinnan skulle ett antal personer ha hunnit läsa den. Den hann komma i tid, men jag drömde mardrömmar på nätterna. Nu försöker jag sätta ett releasedatum minst två månader efter att jag fått hem böckerna. Då hinner BTJ i bästa fall recensera innan boken kommer ut officiellt.

  2. Tack så mycket, Annika, för att du läst och tyckt till! Alltid väldigt intressant och spännande att höra hur boken uppfattas. Jag ler när du skriver att den är snudd på stillastående och tänker att du nog är glad att jag skalade bort ungefär två tredjedelar av den ursprungliga texten! Pinsamt nog var romanen nästan 900 sidor till att börja med…

    En hel del av det som rök var familjesammankomster med just det; mat. Kul att du ändå tycker att det är mycket mat, för jo, det är det nog, trots allt.

    Väldigt glad blir jag över att du tycker att det är bra språk och att du står ut med korrfelen – för det plågar mig att de finns, trots att jag letade så grundligt…

    Kul också att läsa dina andra recensioner!

    Ha det gott!
    Joanna

    • Tack för din kommentar, den värmer efter den sura kommentaren jag fick på facebook. När min allra första roman kom ut, i mitten av åttiotalet, skrev en recensent att det var mat på varannan sida (och vin på varje). Och fortfarande dricks det mycket kaffe i mina böcker, trots att jag själv föredrar te.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.