Och natten är lång och svår

För det mesta brukar jag räkna Kråkprinsessan som min första roman. Det är inte sant. Den kom ut 2007 men redan 1984 debuterade jag som författare på Setterns förlag, med romanen Och natten är lång och svår. 

Inspirationen till berättelsen om Camilla, Anders, Rickard och de andra fick jag av följande rader på Anders F Rönnbloms platta Ramlösa kvarn:


Det var den där frågan i kommentaren som fick igång mig. Vad finns det mer att säga. Massor!

Jag målade upp ett landskap och klev in i den, lärde känna människorna och tog dem till mig. Settern, med författaren och förläggaren Ingvar Wahlén, tog sig an manuset och såg till att det blev en bok. Jag hade haft kontakt med Ingvar sedan jag var sjutton år och visste att han trodde på mig som författare så det kändes naturligt att han förr eller senare skulle våga satsa. 

Många år senare, när boken sedan länge var borta (det fanns inga digitala filer på den tiden men någonstans i gömmorna ligger originalmanuset kvar) bestämde jag mig för att testa den då alldeles nya tjänsten Vulkan och ge ut boken igen. 

Jag gav den ett annat namn eftersom jag tyckte att originalet var för långt och klumpigt men tog tillbaka det när romanen släpptes som e-bok på Grim förlag. 

Titeln kom till helt slumpmässigt för övrigt: jag hade blivit ombedd av förlaget att komma med ett förslag. På radion spelades den svenska versionen av You’ve got a friend. Anki Hedmark sjöng … och natten, natten är lång och svår … Och där var den. 

Romanen utspelar sig på 1970-talet. Det gör även min senaste roman, Hundra dagar kvar. Det känns nästan som om cirkeln är sluten och kanske är det därför jag bestämt mig för att ta en lång skrivpaus. Kanske finns det inte fler berättelser inom mig? Vi får väl se. 

Samla tramp och steg

Det blir inte många steg i räknaren när dagen börjar med frukostmöte (fast det var några steg från bilen till lokalen och även några steg hit och dit) och fortsätter med knästående trädgårdsarbete.

Jag kopplar därför in cykeltrampsräknaren när jag cyklar för att posta en bok. Då känns det som om jag trots allt presterat något litet, med betoning på litet. Att den utbrister ”Bra jobbat!” tar jag som ett skämt. Men den kalla blåsten lockar inte till några längre vandringar eller cykelturer så jag tvingas ännu en gång inse att jag underpresterat. Tur att jag är bra på annat. Som att sitta alldeles stilla i en fåtölj och läsa. Och samtidigt avstå från det överflöd av godis som jag inte orkade få i mig i påskas. 

Trädgårdar är som romaner

I år har jag bestämt mig för att inte påbörja något nytt romanprojekt. Jag vill hinna ikapp mig själv och hitta nya berättelser som vill bli skrivna. I stället ska jag ägna mig åt trädgården. 

Min trädgård är vildvuxen. Det är så jag vill ha den. Jag tycker om blommor som oombedda slår sig ner i gruset när de inte trivs i rabatten. Lupiner är extra bra på att slå ner bopålarna där det passar dem. 


Oftast blir det bra om jag låter dem hållas. Och om det inte blir bra kan jag alltid ta bort dem. 

Ungefär så gör jag när jag skriver romaner också. Jag har en plan, sedan tar andra krafter vid och långsamt växer berättelsen fram som den vill. Tukta och ta bort får jag göra i ett senare skede. 

Men varje gång jag börjar på ett nytt romanprojekt tror jag att jag ska kunna hålla den uppgjorda planen. Precis som jag tror att jag förr eller senare ska kunna få ordning i trädgården. Jag är inte säker på om jag verkligen vill lyckas. Fast lite ordning skadar förstås inte.