Jag har utvecklats till en äkta surkart de senaste dagarna. Det går att skylla en del på HBO Nordic, som har gjort livet trist för mig genom att förse mig med olika typer av teknikproblem. Men nu har jag sagt upp den tjänsten så allt borde vara gott och väl.
Så är det inte. Jag är sur när jag somnar och inte mycket gladare på morgonen. Det gäller att identifiera problemet och jag tror att jag i alla fall är det på spåren: jag har snart skrivit klart första versionen av min nya roman.
Självklart borde jag vara glad i stället för sur, men så enkelt är inte livet. Jag började skriva på manuset 13 november och har haft drygt 70 skrivdagar sedan dess. Få av dem har varit lätta, men jag har lärt mig leva med motståndet. Eftersom jag är deadlinestyrd och jag har satt deadline på första versionen till slutet av den här veckan kommer det att bli så. I nästa vecka ska jag jobba med annat och sedan ska jag närma mig manuset igen och börja skriva om det. Det ser jag fram emot. Den här veckan har jag rensat undan allt annat för att kunna koncentrera mig på skrivandet och jag kämpar, sliter och kämpar igen för att inte rusa mot slutet och få det gjort. Jag tror att det är DÄR jag hittar grunden till min frustration.
Att skriva slutet är det svåraste som finns. Många författare säger att man ska skriva slutet när man befinner sig ungefär vid mitten. För min del hade det varit omöjligt eftersom jag inte visste hur slutet skulle vara när jag var vid mitten. Nu vet jag. Och jag vill skynda mig dit men jag får inte skynda, jag måste ta det lugnt och låta allting ha sin gång.
Det är bara fyra dagar kvar av den här veckan, så jag får väl försöka leva med den där frustrationen som bubblar under ytan. Snart är den över. Fast då hittar jag säkert något nytt att vara sur över. Bara för att jag kan.
