I stället för att regntjura

Jag hann precis bli klar med min kompostbehållare innan regnet kom. Men jag hann inte måla den innan nämnda regn föll. Således står den nu under en presenning och väntar på tre dagar utan regnrisk.

Både den och jag ser ut att få vänta ett tag. Men det finns annat jag kan ägna mig åt. Jag har samlat in synpunkter och lektörsutlåtanden om manuset till nästa roman, och snart är det dags att börja redigera och skriva om.

Innan dess vore det en god idé att göra klart det där lilla sista på kåserisamlingen om Cayenne. Omslaget, exempelvis, som finns i en slarvversion men måste göras på riktigt. Ett förord – och sista kapitlet, det som jag ett tag befarade skulle sluta riktigt sorgligt. Men Cayenne blev frisk och nu är han tillbaka i gammalt gott slag.

Jag har inte suttit många minuter vid datorn de senaste veckorna. Men i dag, när regnet strilade stillsamt utanför rutan, tog jag itu med omslaget och gjorde klart nästan allt utom baksidestexten (jag sparar det svåraste till sist). Förordet ska jag putsa lite mer på och sista kapitlet ska färdigställas i morgon, om det fortsätter regna.

Trots att jag harvat på i trädgården och byggt kompost och kämpat, var det först i dag, efter ett par timmar framför datorn, som jag kände att jag gjort lite nytta. Jag är nog en typisk kontorsråtta.

Jag talar (inte) bra latin

När jag läser trädgårdstidningar får jag lust att lära mig latin. Jag läste om luktärter i Allt om trädgård, att det var en franciscanermunk, Franciscus Cupani, som skickade några frön till en engelsk odlare och orsakade luktärtskärlek i England. Detta skedde på 1600-talet, men sorten finns fortfarande kvar och lär dofta godare än alla andra. Den heter Cupani efter munken.

Grandiflorus är artnamnet på de luktärter som senare förädlades och fick större blommor. Det är när jag läser detta kursiverade namn som jag vill lära mig latin, och i förlängningen förstå växter bättre. Det är inte snobbigt att svänga sig med de latinska namnen, det är smart. Det talar om från vilken familj de kommer och vilka egenskaper de har.

Jag har odlat kryddor sedan jag var tretton år och lärde mig de latinska namnen på alla kryddor jag hade. Tyvärr fortsatte jag inte med andra växter, men jag minns fortfarande namnen på kryddorna. Jag har precis köpt en planta Thymus vulgaris. Salvia officinalis, som är väldigt god i te, köpte jag två av. Det får bli en portabel kryddodling i fortsättningen eftersom kryddorna dör varje vinter och jag behöver ha dem i växthuset när det är som kallast.

Mina luktärter, för att återknyta till inledningen, artar sig fint. Tyvärr har jag ingen aning om vad de heter, jag köpte engelska fröer förra året och glömde att kolla på påsen. Men de var vackra, och rådjuren älskade dem.