Upp i det blå

Jag är inte en sådan som alltid lyssnar på musik. I själva verket lyssnar jag alldeles för lite på musik. Det finns en anledning till det.

Jag plockar fram en skiva, eller surfar in på youtube och letar upp en artist jag tycker om eller en låt jag inte hört på länge. Mm, det är ju bra, jag fortsätter lyssna. Efter de två första låtarna undrar jag hur jag kan vara utan musik. Hur jag överhuvudtaget kan andas och existera. Musiken är ju – allt. Sedan tappar jag kontakten med verkligheten.

Känslor från alla håll och kanter anfaller mig, jag blir fruktansvärt ledsen och alldeles lycklig och fötterna når inte ner till marken och huvudet är uppe i det blå. Och när jag blinkar och undrar var jag är vet jag inte.

Det är därför jag inte lyssnar till musik så ofta. Jag vågar inte släppa kontakten med verkligheten mer än korta stunder då och då, rädd för att inte hitta tillbaka.

En liten teknikdjävul

Det sitter en liten teknikdjävul på min axel och flinar elakt åt mig.

Först gick teven sönder. Motvilligt köpte jag en ny. Den installerade sig själv medan jag tittade på. Dvd:n fungerade ihop med teven, digitalboxen likaså. Förälskelsen var ett faktum. Så gick digitalboxen sönder. Jag kom hem med en ny.

Jag följde instruktionerna, åtminstone i början. När jag inte fick det att fungera började jag flytta runt sladdar och kontakter, testade överallt där det fanns en möjlighet att trycka in en sladd. Det tog en och en halv timme innan teven och boxen fick kontakt och då var båda så förstummade att det inte kom något ljud ur dem.

Jag fortsatte att rycka och trycka i alla sladdar och i någon av alla de där sladdarna satt ljudet. Sedan försvann signalen och bilden och sedan kom den fram igen. Men tidigare fungerade teven utan digitalbox, och det gör den inte nu, vilket gör att förälskelsen har gått över och bytts i förakt.

Tekniken och jag, alltså. Jag avskyr verkligen teknik. Förr eller senare får jag vad det nu är att fungera, men jag har aldrig någon aning om hur jag bar mig åt, vilket innebär att jag aldrig kan lära mig hur jag ska göra.

I nästa liv ska jag vara analog.

Dubbelexponering utan skärpa

Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Suzanna Dilber: Dubbelexponering (Forum)

Två kvinnor, två män. En startbild, sjutton scener och en slutbild. Det är komponenterna i Suzanna Dilbergs debutroman ”Dubbelexponering”. Den handlar om kärlek och otrohet, om svek, sorg och självbedrägeri.

I den ena exponeringen hittar vi en kvinna som av en väninna får veta att hennes man är otrogen. När hon konfronterar honom kommer den verkliga chocken: mannen har träffat en annan, mycket yngre, kvinna i tre år.

I den andra exponeringen framträder en kvinna som är älskarinna åt en man som aldrig kan ge besked om han tänker lämna sin familj för att satsa på deras förhållande. Hon vet att de älskar varandra, så pass känner hon honom. Men räcker det? Flera gånger försöker hon förgäves göra sig fri, men det behövs inte mer än ett telefonsamtal förrän hon är fast igen.

Den bedragna kvinnan i första exponeringen lämnar sin man och flyttar till Gotland under några månader för att göra en omstart, få tid att tänka och återhämta sig från mannens svek.

Vi får växelvis följa de båda kvinnorna och som läsare väntar jag på att exponeringarna någon gång ska gå ihop, bilda en fullständig bild. Visserligen anar jag ett slumpmässigt möte redan i den första scenen, men det måste väl komma något mer. Vad finns det annars för anledning att skriva på det här sättet, bygga en roman så?

Suzanna Dilber väljer att inte ge några svar. Eller åtminstone att lämna svaren hängande i luften, som tvätt på ett sträck mellan två träd på Gotland.

Jag föredrar avsnitten om den bedragna kvinnan, det finns en rörelse i skildringen av kvinnan som flyttar till Gotland och hamnar i ett fult smutsigt hus på en leråker vid en årstid som inte är smickrande för ”Öyn”. Avsnitten av kvinnan som är älskarinna är svagare. Beskrivningen av hennes känslor blir aldrig mer än just beskrivningar. Hon känner mycket, vassa stick i magen, hjärtat som far runt i kroppen. Men det blir bara ord och själv känner jag ingenting annat än trötthet. Jag saknar gestaltning och dialog.

Det finns drabbande scener i boken, små utsnitt av livet som lägger sig direkt på huden. Då ser jag skickligheten hos författaren, lyhördheten, iakttagelseförmågan. Men allt för mycket blir transportsträckor som jag snabbt passerar.

Så riktigt hela vägen når inte Suzanna Dilber med sin debut. Kanske gör hon det nästa gång?