Redigerarnas dag

Jag har jobbat på Hallandsposten i nästan hela mitt liv, de senaste 20 (?) åren som redigerare. Innan jag började på HP var min plan att stanna några månader på varje arbetsplats för att samla erfarenheter som jag sedan kunde skriva om. Efter två nio–tiomånadersbesök på fabriker fick jag ett vikariat på Hallandsposten. Och så var den planen grusad.

I dag, 17 januari 2012, firas redigerarnas dag för första gången. Initiativet kommer, om jag inte är helt felunderrättad, från redigerarna på Norrköpings Tidningar, och har snabbt spritt sig över landet.

Här på HP har vi i all hast beställt tårta, det tycker vi att vi är värda. Redigerarens jobb är att ta hand om materialet, text och bild, efter att reportrar och fotografer gjort sitt. Vi har en hel del städjobb, vi jobbar mot obönhörlig deadline och vi är dessutom ett så tåligt släkte att vi mycket sällan är sjuka. Under årens lopp har organisationen krympts så att vi nu ligger nära smärtgränsen.

Men vi härdar ut. Vi är tappra. Vi är de dolda hjältarna på tidningen. Och i dag är det vår dag.

Hurra för alla redigerare!

Trender och traditioner

Jag skulle behöva några fler julhelger känner jag. Några dagar då det enda som står på programmet är böcker. Fortfarande har jag en och en halv bok kvar att läsa ut från julhögen. Och nu, när tillvaron snurrar lite fortare igen, blir det bara ett par sidor lästa varje kväll innan jag släcker. Dessutom väntar jag på vårens första recensionsböcker, som gör att all annan läsning får läggas åt sidan.

I stället roar jag mig med att bläddra igenom inredningstidningar. Så här i början av året är de ofta fyllda av trendspaningar. Jag gillar inte trender. Å andra sidan är jag ingen rabiat traditionskramare heller, så det är lite oklart vad jag egentligen tycker. Kanske att man, i alla fall i inredningssammanhang, hittar sin stil och behåller den, tills man själv tröttnar på den (och inte för att någon annan talar om att den är otrendig).

Just nu är den vita avskavda stilen sakta på väg ut. Industristilen förstärks ytterligare: det är fint att vara arbetare, helst ska vi gå till jobbet med unicaboxen under armen.

Jag blir skitförbannad när jag läser och tittar på bilderna av utmärglade modeller med mörka ringar runt ögonen, plåtade i genuin miljö på ryska landsbygden, bredvid en äkta rysk babushka.

Är det verkligen så vi vill ha det? Nej. Vi ska bara låna stilen, ”leka” arbetare och fattiga bönder. Nästa säsong är det något annat. Då kastar vi ut skiten och satsar på något annat. Svensk högadel, kanske?