När körsbären var uppätna plockade jag ner tyllgardinerna från trädet och hängde dem över tvättsträcket. Det skulle jag naturligtvis inte ha gjort.

Jag satt i en trädgårdsstol och tittade på dem. Konstaterade att de verkligen var bra som fågelskrämmor, men även lockade tvestjärtar i mängd. En gång i tiden var jag lika rädd för tvestjärtar som jag nu är för grodor. Jag är glad att de grodor som finns på mina breddgrader inte klättrar i träd och klänger sig fast i tyllgardiner. Det räcker så bra med att de letar upp varenda balja jag äger och hoppar ner i dem.

När vinden tog tag i tyllgardinerna och sträckte ut dem, puffade och lät dem bölja fram och tillbaka över tvättsträcket gick hjärnan igång. Jag tyckte om det jag såg. Det finns något väldigt rogivande i att sitta och titta på vinden när den får tag i en gardin. Jag borde slå ner fyra stolpar i marken, spännade rep mellan och låta gardinerna bilda en koja. Tänkte jag.

Några sekunder senare utvidgades tanken till att låta gardinerna hänga i en paviljong. En paviljong av smide. Det skulle jag vilja ha.

Jag reste mig och gick en runda i trädgården medan jag funderade på var jag skulle kunna ställa en sådan där paviljong. Sedan började jag leta efter en sådan på internet.

Internet är lika farligt som tyllgardiner på ett tvättsträck. Det väcker drömmar till liv. Jag hittade en paviljong som jag tyckte om, men för en gångs skulle beslöt jag mig för att vara förnuftig och inte rusa iväg som en yr och blind höna.

Var sak har sin tid. Jag skulle höra med en smed om han/hon kunde tillverka en paviljong efter en enkel konstruktion. Sedan skulle jag plantera massor av klängväxter så att paviljongen blev till ett grönt bo. Vid det laget hade jag glömt bort tyllgardinerna.

Sedan fick jag semester. En och en halv vecka senare hittade jag en paviljong i en växtbutik. Den var sexkantig, rostig och hade plåttak. Överst satt, av dunkla skäl, en groda och spelade flöjt. Självklart måste den paviljongen bli min. Jag försöker betvinga min grodfobi genom att omge mig av grodor i olika material. Sämst tycker jag om dem som rör sig.

Dagen därpå fick jag besked att paviljongen var nedmonterad och färdig för hemtransport. Jag kopplade släpet efter bilen och körde för att hämta den. Fick veta att det rep jag hade med mig för att binda fast paviljongdelarna inte var något att ha. I stället skulle jag få låna spännband.

Det visade sig att spännbandet var värdelöst men med hjälp av mitt rep band jag fast delarna på ett sätt som till och med imponerade på killen som hjälpte till att lasta. Sedan tog jag mig långsamt hemåt. Ju långsammare jag körde desto mer skakade ratten. Det hade den gjort några veckor och jag började fundera på ett verkstadsbesök (det visade sig att mina däck var så slitna att de riskerade explodera. Körförbud, stavas konsekvensen av det. Men det man inte vet har man inte ont av.)

Att montera ihop paviljongen var enklare än jag befarat, och med hjälp av en granne fick jag även taket på plats. Nu fattades bara tyllgardiner.

Där kom första allvarliga bakslaget. Möbelvaruhuset var mitt i en flytt och gardinerna var slut. Jag ägnade en lördag åt att sy provisoriska gardiner. Sedan satte jag ett par stolar och ett bord i paviljongen, ställde dit några krukor och hällde upp ett glas vitt vin.

En sådan tur att jag använder tyllgardin i stället för bärnät till mina körsbärsträd, annars hade jag inte haft någon paviljong nu.