På tal om lix

Jag skrev nyligen om lix och trubbigheten i instrumentet, åtminstone när det gäller skönlitteratur. I dag är en av de segaste skrivardagarna sedan jag började skriva min roman för två månader sedan och när jag tvingat ur mig cirka 2.500 tecken testar jag mig mot lix, eftersom jag har en föraning om att de här mödosamt nedplitade orden kommer att visa upp ett värde som motsvarar mödan.

Jag kan inte annat än skratta när lix uppger att läsbarhetsindex för det hittills skrivna i dag uppgår till 42, minst 15 mer än vad jag brukar landa på. Det är inte bara tungt i hjärnan och fingrarna, texten tynger också. Men det är bara att kämpa på. Vem har sagt att det ska vara roligt på jobbet jämt? Eller lätt?

Sakta framåt – ord för ord

skrivaJag har skrivit ungefär 60 A4-sidor av mitt nya manus. I går nådde jag fram till en svårskriven nyckelscen, som jag gick och gruvade mig för ett tag innan jag bestämde mig för att bara skriva den och få det överstökat.

Lättnaden efteråt var stor och jag kände mig nöjd i vetskapen om att jag är på väg dit jag vill. Men det är en roman som sannerligen inte skriver sig själv. Jag kommer att tvingas kämpa hela vägen. Det som gör att jag inte tappar sugen är vetskapen om att allt bara kan bli bättre och lättare i nästa skede, den av mig så omhuldade redigeringen.

I slutet av februari ska första versionen vara klar och eftersom jag är van vid att hålla deadline är jag inte speciellt bekymrad för att inte lyckas med det. Att kämpa är också att skriva. Och om mitt tålamod brister på alla områden är jag, när det kommer till skrivande, en envis jäkel.Än så länge känns det som om den här romanen har förutsättningar att bli det bästa jag har skrivit. Då spelar det ingen roll om vägen dit är en smula mödosam.

Dagliga noteringar sporrar

Book-with-PencilsIbland tar jag ett tag för att röja i förrådet. Märkligt nog hjälper det inte. Prylar och skräp blandar sig och kryper tillbaka på sina platser och så får jag ge mig på det efter några månader igen. Senaste gången jag röjde hittade jag en gammal kalender med kattmotiv. Jag satte mig att bläddra i den och då hittade jag korta noteringar från den period då jag skrev slutversionen av Kråkprinsessan. Så här i efterhand var det väldigt trevligt att läsa om hur jag tänkte då och vad jag kände.

Men att skriva dagbok är på något sätt ett passerat stadium för mig. Jag ha försökt många gånger och jag önskar verkligen att jag kunde ta mig tiden att med några korta meningar summera den gångna dagen. I somras gav jag mig på att skriva sommardagbok. Tre månader: hur svårt kan det vara? Väldigt svårt, visade det sig. Ibland satt jag tre veckor senare och försökte minnas någon liten detalj från varje dag. Någon gång i augusti lade jag ner ambitionerna.

Och ändå … När jag började skriva mitt nya manus kollade jag efter varje skrivpass hur mycket jag hade klämt ur mig (det är så det känns, som att mödosamt klämma ut pastej ur en tub som är motsträvig) och skrev ner på en lapp. Sedan insåg jag att den där lappen inte skulle bli liggande på skrivbordet speciellt länge så jag skrev in värdet i det digitala anteckningsblocket i stället. Det funkar fint! Tar högst en minut att sammanfatta textlängd, känsla och eventuellt någon liten fundering om fortsättningen; en bra avrundning på passet. Och får mig att minnas hur det kändes, om jag får för mig att jag ska skriva en ny roman någon gång. Seegt.

När jag är klar med råmanus och ska börja redigera ska jag starta en ny skrivdagbok. Med enbart jubelutrop. Jag älskar att redigera!