Börjlind – Den tredje rösten/recension

Cilla och Rolf Börjlind: Den tredje rösten (Norstedts) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

9113053124Cilla och Rolf Börjlind är tillbaka med andra delen i sin serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. Titeln, Den tredje rösten, är själva nyckeln till gåtans lösning och får därför inte sin förklaring förrän i slutet av boken.

En tid har gått sedan upplösningen av de våldsamma händelserna i förra boken, Springfloden. Olivia har varit i Mexiko för att söka sina rötter, och när hon återvänder till Stockholm har hon bestämt sig för att lägga polisyrket på hyllan och i stället läsa konstvetenskap.

Den före detta polisen Tom Stilton har lämnat det hårda livet som uteliggare och hyr rum på en pråm, hos Luna, en kvinna med en märklig tatuering på armen.

Olivia och Tom talar inte med varandra, eftersom Olivia anser att han svikit henne. Men då den här serien handlar om dem blir de naturligtvis tvungna att till slut återuppta kontakten.

De två brott som sker ser inte ut att ha något samband. En tulltjänsteman hittas hängd i sin villa i Stockholm – en kvinna påträffas styckad och nergrävd i ett strövområde i Marseille.

Olivia blir ofrivilligt inblandad i det första brottet, där det som först ser ut som ett självmord i själva verket är mord. Och Tom hamnar, tillsammans med en nära vän till den styckade kvinnan, i Marseille.

Börjlindarna har åter skrivit en rapp berättelse, väl förankrad i det aktuella nyhetsflödet. Såväl illa skötta äldreboenden som Lundsberg (fast där kunde författarna naturligtvis inte känna till den senaste händelseutvecklingen) är viktiga delar i den intrikata intrigen.

Karaktärerna är tillräckligt intressanta för att man ska vilja veta mer om dem, och författarna är smarta nog att ge små bitar men inte hela sanningen på en gång. Här finns mer att hämta. Språket är korthugget och effektivt, inte märkvärdigt på något vis men inte heller undermåligt. Eftersom författarparet är manusförfattare är det inte svårt att se boken som tv-serie, och så lär det också bli.

Låt oss bara hoppas att den påbörjade serien inte med tiden blir lika urvattnad som Beck, utan hellre i stil med Graven och Morden, som paret också står som manusförfattare till. Än så länge ser det bra ut.

Christoffer Carlsson – Den osynlige mannen från Salem/recension

Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem (Piratförlaget) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

9164204154Med sin tredje bok, Den osynlige mannen från Salem, ger sig Christoffer Carlsson in i polisromangenren. Nu är inte Leo Junker en helt vanlig poliskommissarie som varvar automatkaffedrickande med förhör av misstänkta, grubbel och trassligt kärleksliv. Leo Junker är ute i kylan efter ett misslyckat ingripande på Gotland. Han vet inte riktigt vad det är som händer omkring honom, och när en ung kvinna hittas mördad i våningen under hans, blir han ännu mer osäker. Kvinnan håller ett halsband i ena handen, ett smycke som Junker känner igen från sin ungdom i Salem, då det bars av Julia, hans första stora kärlek.

Den tablettknaprande Junker vill veta vem som mördade kvinnan och varför, och även om han inte kan få en officiell roll i utredningen gör han sina egna efterforskningar.

Mest letar han i det förgångna, och i långa avsnitt får läsaren följa med till den unge Junkers vardag, hans vänskap med Grim och kärleken till Grims syster Julia. Att fallet med den mördade kvinnan har med dessa människor att göra står tidigt klart. Frågan är bara på vilket sätt.

Precis som i Christoffer Carlssons två tidigare böcker är den här skriven i jag-form. Det är en vanlig form när det gäller den ensamme privatdetektivens korståg, däremot nästan omöjlig i en traditionell polisroman. Jag vet inte om nästa bok i serien, Den osynlige mannen från Salem är den första i en planerad serie, kommer att bli mer traditionell eller om handlingen även fortsättningsvis kommer att kretsa främst kring Leo Junker och mindre om de brott som kommer i hans väg. Det återstår att se.

Språket i romanen är stramt och korrekt och den överdos av metaforer som gjorde debutboken, Fallet Vincent Franke, minst sagt svårtuggad, är lyckligtvis borta.

Även om den här boken alltså inte är en klassisk polisroman är det tydligt att författaren är inspirerad av Sjöwall/Wahlöös serie Roman om ett brott (vilket inte minst titeln skvallrar om) och jag uppskattar de små blinkningar han gör till läsaren.

I övrigt är det här mer en uppväxtskildring än en spännande kriminalroman. Men nu är den delen avklarad, så kanske kan fokus läggas på annat i nästa del.

 

 

Grand final i skojarbranschen – recension

9174292811I morse låg jag kvar i sängen när jag vaknat. Jag hade några sidor kvar i Kerstin Ekmans roman Grand final i skojarbranschen, och eftersom jag inte kunde sova och inte ville gå upp passade jag på att läsa ut den.

Den handlar, som många säkert redan vet, om två kvinnor, Lillemor och Babba. Lillemor är en känd och hyllad författare och akademiledamot medan den fula klumpiga Babba lever en sorts skuggliv. Men vad nästan ingen vet är att det är Babba som skriver de böcker som gjort Lillemor berömd och respekterad. Deras bedrägeri har pågått sedan de var unga, och hela tiden har det varit på Babbas initiativ. I en utseendefixerad värld vet hon att hon inte skulle ha haft en chans att få ett bokkontrakt, men med Lillemor som frontfigur är det en helt annan sak.

En dag dyker det upp ett manus på förlaget. Det skrämmer slag på både förläggare och Lillemor. Hon smugglar med sig manuset och ägnar några dagar åt att läsa och minnas. Manuset är Babbas uppgörelse, hennes hämnd, hennes avslöjande om bedrägeriet. Och berättelsen om deras liv.

Jag har varken läst allt eller hälften av Kerstin Ekmans produktion, men när den här boken kom ut fick jag verkligen lust att läsa den. Nu blev det äntligen av, och det är jag glad för. Den består av flera lager, flera sätt för betraktaren att ta till sig berättelsen. Och några glimrande ögonblick som väcker tankar och ger förklaring. Vem är vinnare och vem är förlorare i det alltmer absurda spel de två kvinnorna spelar? Finns det offer? Och finns det förövare?

Två parallella kvinnoliv under mer än femtio år – med livslögner och kärlekar, drömmar och besvikelser. Det ryms mycket på de knappt 400 sidorna i boken.