Etikettarkiv: recension

Gustafsson & Kant – Singöspionen/recension

Postat av

Gustafsson&Kant: Singöspionen
Bokfabriken

singöspionenMed Singöspionen inleder Anders Gustafsson och Johan Kant en ny svensk deckarserie. Precis som åtminstone ett par andra författare har de förlagt spelplanen till en ö i den svenska skärgården, och med den följer den där myskänslan som uppstår när vågor bryter mot stenhällar och husen fylls av semesterfirare.

Huvudperson i första boken (och med största sannolikhet även i de kommande eftersom slutet i första boken är början på nästa) är kriminalinspektör Solbritt Andersson. Hon är 62 år och gift med Rune, som nyligen gått i pension. Han har blivit intresserad av att laga mat och baka, vilket är bekvämt eftersom Solbritt har sitt arbete som hobby. När de kommer till sitt nyligen inköpta sommarhus på Singö blir de av en granne uppdaterade på det mord som skedde på Singöbasen några dagar efter mordet på Olof Palme 1986.

Mordet på basen har aldrig klarats upp även om en gärningsman pekats ut. Men vart tog mördaren vägen? Solbritt blir nyfiken och börjar forska i fallet, till maken Runes stora förtret. Men det är inte enbart han som blir sur. Solbritt tycks väcka en slumrande björn och snart sker nya otäcka händelser på den nerlagda och plomberade Singöbasen.

Romanen är småtrevlig och har, åtminstone bitvis, ett bra driv. Men jag hade gärna sett en strängare redaktör som gjort författarduon uppmärksam på en del brister i språket. Det är syftningsfel, det är lite stolpiga formuleringar här och där, väldigt mycket onödiga förstärkningsord (typ ganska hungrig, lite exalterad och så vidare). Romangestalterna lämnar inga nämnvärda spår i mitt minne, de känns skapade enligt en standardmall och trots att idyllen krackelerar en aning är det mesta rätt snällt och välkammat (inte ens barnbarnet Isabelles lilla antydan till tonårsrevolt blir speciellt långvarig). Fast en fundering jag har är hur Solbritt, som arbetat länge som polis, fortfarande kan vara så intresserad av att jaga bovar att hon hellre väljer det än att ha semester ihop med man och barnbarn. Hon är inte bara lite exalterad utan väldigt upphetsad över det som hände på Singö för trettio år sedan. Hon är raka motsatsen till de trötta desillusionerade poliser som dricker för mycket, förstör sina förhållanden och bråkar med sina chefer.

På det sättet har Gustafsson och Kant skapat en ovanlig polis.

Det här med tiden

Postat av

vit-kontor-klocka_622672En gång hörde jag en manlig komiker, jag tror  att det var Lasse Eriksson, berätta om att han hade upptäckt någonting som han kallade spilltid och som var det mest irriterande han kunde tänka sig. Det var när tvättmaskinen tvättat klart men luckan inte gick att öppna eftersom det, av säkerhetsskäl (?), måste gå viss tid först. Han insåg att han bara stod där och väntade, oförmögen att göra någonting annat, och tiden kändes oändlig och helt bortspilld.

Så känner jag också ibland. Jag ska börja skriva men innan dess måste jag göra ett par saker. Logga in på internetbanken, betala en faktura, skriva ut elektroniska handlingar eller åtminstone titta på dem. Det tar bara några minuter, sedan kan jag koncentrera mig på skrivandet.

Men inloggningen tar tid. En liten cirkel i vänstra hörnet snurrar och jag kan inget annat göra än att stirra på den. Sedan tar varje moment jag försöker mig på extra långa sega sekunder.

Så kommer jag på att jag ska lägga upp den fina recensionen jag fick för Kråkprinsessan som löpsedel på Bokrondellen, och då är det samma problem där. Sidan med recensionen tar lång tid på sig att komma upp. Jag testar två olika webbläsare och väntar. Väntar. Väntar.

Ett mejl får jag i alla fall snabbt iväg och då känner jag mig befriad från all denna spilltid.

Men fyrtio minuter efter att jag satte mig vid datorn för att börja skriva kan jag äntligen börja. Och kör omedelbart fast. Sitter där och tittar. Väntar. Väntar. Väntar. Det känns inte helt okej att kalla det spilltid, för jag vet ju att det släpper till slut.

Katarina Bivald – Läsarna i Broken Wheel rekommenderar/recension

Postat av

9175032783Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar (Månpocket)

Jag är inte förtjust i omslaget till Katarina Bivalds debutroman Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det har antagligen att göra med att bokförlaget Forum använde omslaget och modifierade det lite på en av sina utgivningskataloger.

katalogDärefter dök det upp lite varstans och min bristande entusiasm förstärktes. Om jag inte hade fått boken som en gåva hade jag antagligen aldrig läst den. Och då hade jag gått miste om en alldeles förtjusande roman, och en riktig aha-upplevelse.

Ibland får jag för mig att jag inte tycker om feelgoodromaner. Det jag skriver själv är närmast det motsatta och jag har alltid inbillat mig att jag skriver det jag själv vill läsa. Dessutom har jag försökt engagera mig i en del böcker i underhållningsgenren utan att lyckas. Men den här boken är en pärla.

Den handlar om svenska Sara som åker till den lilla bortglömda staden Broken Wheel i Iowa för att träffa Amy, en äldre kvinna som hon har brevväxlat med i ett par år. När hon kommer dit har kvinnan hunnit dö men Sara, som skulle ha bott hos Amy i ett par månader, bestämmer sig håglöst för att stanna tiden ut. För att ha något att göra bestämmer hon sig för att se till så att Amys boksamling blir tillgänglig för alla i staden. Hon öppnar en bokhandel, och sedan börjar det hända oväntade saker.

Aha-upplevelsen som jag fick var när jag identifierade känslan av en bra bok och att den inte har med genrer att göra. En bra bok är en bok som jag gillar att läsa helt enkelt. Jag skrev ett inlägg om böcker som jag har lagt ifrån mig och haft svårt att engagera mig i. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar riskerade aldrig att hamna i den högen. Den fångade mig direkt.

Den är begåvat skriven, rolig utan att innehålla krystade formuleringar, har spännande karaktärer och är tryfferad med boktitlar och referenser till romaner.