Kvinnor, vin och vänner på tryckeriet

Om några veckor är det dags för boksläpp. I och med att Grim förlag firar femårsjubileum kommer de två första originaltitlarna som gavs ut på Grim i nya klänningar (dvs omslag) och delvis nytt format (typ storpocket i stället för häftad med flikar). Det ska bli trevligt att låta Snökupan och Mellan raderna möta läsarna igen.

snokopan_omslag.inddMR_omslag_framsida

Men givetvis är det min nya roman, min litterära bagatell Kvinnor, vin och vänner som jag ser mest fram emot. I dag kom korrektur på omslaget från tryckeriet och allt såg ut precis som jag hoppats på, så nu är det bara att vänta på att upplagan ska tryckas. 2 maj är det officiella datum då boken släpps. Tjohoo på det.

KVV_omslag.indd

Så här lyder baksidestexten till Kvinnor, vin och vänner:

Carina, Boel och Caroline kommer till Fridhems folkhögskola i skånska Svalöv för att gå kursen Blogga om böcker. Carina vill egentligen inte vara där och funderar på att avbryta kursen efter en halv dag. Boel skulle haft sin väninna med sig men väninnan svek och åkte till Rom med en man i stället. Caroline tycker att det är skönt att åka iväg från allt som väntar på hemmaplan och som hon inte vill tänka på.

Det blir fem omtumlande sommardagar med bokprat, vindrickande, förtroenden och en och annan kyss.

Kvinnor, vin och vänner är en litterär bagatell och en varm skildring av vad som händer när ödet för ihop huvudpersonerna från Snökupan, Mellan raderna och Sorgbägare och låter vinet flöda i kapp med solskenet.

Skriva boken man själv vill läsa

Många författare (och jag är förhoppningsvis en av dem) säger att de skriver boken de själva vill läsa. Det är ett gott skäl, mycket bättre än att snegla på vad som eventuellt kan tänkas sälja och skriva utifrån det.

Men jag har ett litet problem. Jag läser sällan den där boken jag har skrivit. I princip aldrig, faktiskt. Den manglas fram och tillbaka ett otal gånger som manus och jag läser på längden och tvären, sista gången är det den satta inlagan som korrläses i pdf-version.

Sedan kommer den äntligen från tryckeriet, jag får den i min hand. Sätter den i bokhyllan och där får den stå.

snokupanomslagmr

När jag skrev Mellan raderna längtade jag efter att den skulle bli klar så att jag fick läsa den som färdig bok. Den kom ut vårvintern 2013 men jag har fortfarande inte läst den, trots att den har ingår i researchmaterialet till nästa roman (Kvinnor, vin och vänner). Snökupan läste jag faktiskt för några månader (snart ett år) sedan. Också den i researchsyfte. Men jag förmår inte läsa på annat sätt än som den kritiska författaren.

Det är tråkigt. Jag kanske borde skriva något annat än boken jag själv vill läsa. Nej, jag tror inte det. Jag skriver boken jag själv vill SKRIVA, och det får räcka.

Romankaraktärer, del 3

IMG_2277

Jag är inte odelat positiv till mina egna romankaraktärer, inte ens de som har huvudrollen i böckerna. Solbritt i Kråkprinsessan, exempelvis, tycker jag förfärligt synd om men under alla de år hon vägrade lämna mig i fred, såg på mig med sina nästan onaturligt ljusa ögon och på sitt trubbiga sätt tvingade mig att skriva vidare var jag inte en enda gång lockad att bjuda in henne på fika eller dela några förtroenden med henne. Hemskt, jag vet, men hon VAR jobbig och inte lätt att förstå sig på.

Monika i Glömskelunden är nästan ännu svårare att förstå sig på. När hon följde med tre män till ett hotell i syfte att ha sex med dem hade jag oerhört svårt att ta det till mig. Jag hade med hennes historia i en av de otaliga versioner jag skrev av Kråkprinsessan, och varje gång rusade jag snabbt förbi och försökte gömma undan den incidenten. Tills jag insåg att det var mer än en incident och att den inte lät sig gömmas undan. Tycker jag om Monika? Nja, det är nog med henne som med Solbritt, jag tycker mest synd om henne.

Men i Snökupan, där hon är med i två korta scener, har jag låtit henne träffa den av mina romankaraktärer som jag tycker allra mest om: Roine. Jag är lite svartsjuk på henne (det kunde gott ha fått vara mig han fick syn på vid den där bardisken) men jag unnar henne ett bättre liv än det hon har i Glömskelunden.

I Snökupan är det annars Carina som är huvudperson. Hon och hennes syster och systerdotter. Systern, Anne, är fullkomligt hopplös och jag kan inte annat än skaka på huvudet åt henne. Klara, Carinas systerdotter som bor hos henne i stället för med sin mamma, tycker jag bättre om även om hon verkligen är pain in the ass ibland. Och Carina själv, då? Henne har jag också lite svårt för. Det är som om jag inte kan fästa mig riktigt vid någon av mina romanfigurer, som om jag inte vill göra det. Jag vill nog att det ska skava lite, att de ska ha både goda och sämre egenskaper.

Boel i Mellan raderna är antagligen den av kvinnorna i mina böcker som jag är mest överens med. Hon och jag är också mest lika i ålder. Jag gillade att skriva om henne. Caroline i Sorgbägare, min senaste roman, har störst integritet och släpper mig inte in på livet. Hon är en sådan person som jag knappt skulle våga närma mig, men om hon ville bli min vän skulle jag inte vända henne ryggen. Jag beundrar henne och är lite rädd för henne men jag är inte helt övertygad om att jag tycker om henne.

Oavsett om jag gillar mina romankaraktärer eller inte är jag intresserad av att få veta hur det går för dem. Det är huvudsaken. Om jag uppfinner en karaktär och upptäcker att jag är ointresserad av hen får hen försvinna ur handlingen och ersättas av en annan. Livet är hårt även för pappersfigurer.

Övriga delar i serien, Romankaraktärer, del 1 och Romankaraktärer, del 2