Jag hittar inte bara kassettband och telefoner i förrådet. Några medaljer med band i olika färger låg längst ner i en låda. Eftersom de är av typen ”deltog utan att utmärka sig” hade jag tänkt kasta dem. Och några, från vårrus och drakbåtsrodd, kommer att hamna i återvinningscontainer nästa gång jag åker till tippen, medan de fyra på bilden kändes svårare att skiljas från.
De är trots allt bevis för att jag en gång i tiden tog mig fram som joggare. Och jag kommer garanterat aldrig att få chansen att erövra nya medaljer. Jag är både smartare och latare nuförtiden.
Smartare? Varför inte ta chansen igen? :-).
Jag gillar inte att springa inför publik, jag blir bara sur när de skriker och tänker att jag borde stått vid sidan om istället för att bli trött och svettig och få ont i benen. Men jag önskar ändå att jag vore smart nog att åtminstone börja jogga igen, för det är i grunden väldigt behagligt.