Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford (Albert Bonniers Förlag)Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.
Det tar ett tag innan jag inser att huvudpersonen i Håkan Nessers nya roman, ”Levande ochdöda i Winsford”, är kvinna. Jag ser för mig en långbent man vandra på Exmoorheden iEngland i sällskap med sin hund. Nesser berättar i förstaperspektiv och även sedan jag insettatt författaren klivit in i Maria Holinek, tv-kändis och hustru till författaren och professornMartin Holinek, måste jag gång på gång påminna mig om det.
Kvinnan är i min egen ålder så det borde finnas ett stort mått av igenkänning. Det gör det
inte. Antingen är jag ovanligt barnslig för min ålder eller också har Nesser inte riktigt lyckats
fånga den medelålders Maria: i mina ögon är hon betydligt äldre än jag.
Hon kommer till den lilla byn Winsford en kväll i november tillsammans med hunden
Castor, och bosätter sig i en ensligt belägen stuga. Hennes enda mål i livet är att överleva sinhund.Snart inser läsaren att någonting har hänt på vägen till Winsford. Hon har sin mans mobil och dator med sig, men var är han?
Läsaren hålls inte i ovisshet speciellt länge, men det är ändå inget som ska avslöjas här.
Och eftersom det inte ska avslöjas blir det svårt att föra resonemanget vidare. Låt mig bara
säga att jag är förvånad över Marias reaktion. Eller snarare brist på. Men så är hela boken,
troligen helt avsiktligt, skriven. Utan känslor, mer som en objektiv beskrivning av några
månader i en medelålders kvinnas liv, med tillbakablickar på det som var och det som kundeha blivit.
Medan dagarna i Winsford går, fyllda av promenader på heden, ett och annat pubbesök,
ideliga patienser och lite läsande, funderar Maria på en strategi om det nu blir så att hon intebara överlever sin hund utan även lever vidare. Hon har träffat en man som hon uppskattar attprata med och långsamt börjar hon fatta tycke för tillvaron.
Några dagböcker från somrar i Grekland och Marocko, skrivna av Martin, ger också
innehåll åt dagarna i stugan, när Maria äntligen bestämmer sig för att läsa dem. Tanken var attMartin skulle skriva en bok med utgångspunkt från dagböckerna, men Maria tycker att
innehållet i dem är tämligen ointressant. Ända tills hon inser att det finns ett lösenordsskyddat dokument i hans dator, där allting ställs på sin spets.
Efter drygt 200 sidor blir den här berättelsen spännande. Innan dess är det mest en stillsamtberättad skildring med ett vackert landskap som stämningsbärare. Men Nesser vore ju inte denhan är om han inte hade förmågan att till slut skruva åt och snärja läsaren i sitt garn.
En del lösa trådar kan jag dock inte låta bli att irritera mig över. Men i övrigt är det god underhållning.
Känns inte som en av hans bättre böcker. Har han tappat stinget?
Jag har inte läst några av hans senaste romaner men jag tror att han söker sig andra vägar. Och att han vill skriva om/från de platser som har betytt mycket och gjort intryck. Något djupare intryck på mig gjorde inte den här boken, men det var vackra miljöskildringar och spännande de sista 150 sidorna. Välskrivet är det alltid när Nesser är i farten.