Sist på bollen – Millenniumserien

Det är tio år sedan Stieg Larssons Män som hatar kvinnor kom ut och blev en megasuccé. Jag var aldrig intresserad av att läsa boken, trots att alla människor i min omgivning läste och älskade den. När den svenska filmatiseringen kom väntade jag tills den gick på teve, i en längre version. Jag blev häpet besviken över det varit sådan hajp. Det fanns inget originellt alls i intrigen. Män som hatar kvinnor har alltid funnits, och  män som låst in kvinnor i burar kändes inte heller unikt. Av de tre filmatiserade böckerna tyckte jag bäst om den sista, kanske för att jag sett för många amerikanska rättegångsfilmer och gillar den dramaturgi som ett bra rättegångsdrama består av.

millennium

Bilden lånad av Adlibris

I dag laddade jag ner Män som hatar kvinnor som e-bok. Anledningen är att jag ska skriva om den nya Millinnieboken, Det som inte dödar oss, David Lagercrantz i förväg så omdiskuterade fortsättning på serien. Jag skulle självklart inte kunna skriva om nya boken om jag inte läst åtminstone någon av böckerna som föregår den.

Så här är jag nu, sist på bollen. Tio år har alltså gått och det märks, framför allt när det gäller vissa tekniska detaljer. Än så länge har jag bara läst 60 sidor och när det står att Mikael Blomkvist knappar in <www.google.com> på datorn känns det lite onödigt styltigt. Nu är verbet googla vedertaget och ingen säger www längre. Och julklapp till dottern bestående av en ipod, … en mp3-spelare inte nämnvärt större än en tändsticksask men som kunde rymma hela Pernillas skivsamling … Det där med ipod verkar otroligt gammalt.

tattoo

Bilden lånad av imdb.com

Eftersom jag har sett både svensk och amerikansk filmatisering behöver jag givetvis inte skapa egna bilder av Blomkvist, Salander och de andra. Fast när jag läser om Mikael Blomkvist ser han varken ut som Michael Nyqvist eller Daniel Craig. Faktum är att han  har varken har ansikte eller kropp än. Lisbeth Salander ser däremot ut exakt som i den amerikanska filmversionen. Rooney Mara VAR Lisbeth Salander, det inser jag när jag nu äntligen läser boken. Blomkvists älskarinna Erika Berger är en avbild av Lena Endre, precis som i den svenska versionen, medan Henrik Vanger har lånat drag av Christopher Plummer.

Boken är otroligt lättläst, nästan som en Enid Blyton-deckare. Fast jag har inte kommit så långt än, den kanske blir mer komplicerad. Eller också var det just den där lättillgängligheten som gjorde den som populär. Jag är övertygad om att jag också kommer att tycka att den var värd att läsa. Lite spänd är jag faktiskt över vad David Lagercrantz kan åstadkomma. Både Blomkvist och Salander är karikatyrer så de bör vara lätta att kopiera. Men den stora frågan är kanske om det verkligen behövs ytterligare en bok i serien.

Vi får väl se.

Romankaratärer, del 1

Jag har gått och funderat på att skriva ett blogginlägg om romankaraktärer. Om de exempelvis är viktigare i en roman än vad intrigen är? För mig är det så. Tror jag. Det är sällan jag är helt ointresserad av personerna i en roman eller film och ändå vill läsa/se vidare för att få veta vad som ska hända.

IMG_0004

Men jag återkommer till den frågan i ett annat inlägg. För bara några minuter sedan landade nämligen Elly Griffiths nya roman, De öde fälten, i min postlåda och jag erkänner att jag darrade lite när jag slet tejpen från kartongen och konstaterade att det faktiskt VAR den boken och ingen annan.

Jag älskar böckerna om Ruth Galloway, rättsarkeologen som bor vid saltängarna i Norfolk med sin dotter och sin katt, och som har en osviklig förmåga att hamna i händelsernas centrum. I vanliga fall är jag skeptisk till böcker där huvudpersonen, om det inte är en polis, gång på gång blir inblandad i mordfall. Jag tror till och med att jag skrev det i recensionen av den andra eller tredje boken om Ruth (det har kommit sju böcker än så länge).

Men det var nog mest för att jag kände att det krävdes av mig att jag var en aning kritisk. Det är nämligen inte helt sunt att tycka så mycket om en romanfigur, och för den delen alla de andra som frekventerar böckerna, som jag gör.

Och vad är det som gör att jag är så förtjust i Ruth, Nelson, Cathbad och de andra? Det vet jag ärligt talat inte. Men jag minns att jag inte hade läst mer än en sida av första boken innan jag kände att jag tyckte om Ruth. Hon var mer än en romankaraktär. Mer än en papperskonstruktion. Det har kanske med kemi att göra. På samma sätt som när det klickar mellan människor IRL.

Jag har drygt hundra sidor kvar av en bok som jag ska skriva en recension på före söndag, plus en bok som jag läst men ännu inte skrivit om, även den ska vara klar före söndag. Plus en hel del annat att göra. Men det ENDA jag vill är att dra mig undan från världen och börja läsa De öde fälten.

Just därför tänker jag lägga undan boken. Åtminstone några timmar …

Fionnuala Kearney: Du, jag och alla andra/recension

kearney

Fionnuala Kearney: Du, jag och alla andra
Översättning: Annika Sundberg
Massolit förlag

Beth och Adam har varit gifta i tjugo år när Adam förstör allt genom att ha en affär med en yngre kvinna. Beth slänger ut honom och i stället för att försöka få henne tillbaka fortsätter han att träffa den nya kvinnan, trots att han inte alls är kär. Men de har ju så fantastiskt bra sex.

Ganska snart inser dock Adam att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Men då är det för sent. Eller? Beth har samlat ihop spillrorna av det liv som inte blev vad hon hade tänkt sig, hon är på väg att slå igenom i Hollywood som låtskrivare och så småningom kanske hon även kommer att våga träffa andra män.

Och ändå – är hon verkligen färdig med Adam? Är det inte honom och det liv hon hade med honom som hon egentligen vill ha?

Hemligheter och lögner är tacksamt att bygga romanintriger på och här uppdagas de bit för bit på ett sätt som inte är helt väntat.

Du, jag och alla andra är Fionnuala Kearneys debutroman. Den är läsvärd, främst för att den speglar historien ur både Adams och Beths perspektiv och därmed inte tar ställning för någon. Vartannat kapitel berättas av Beth, vartannat av Adam. Det finns också en del att känna igen sig i. Som det här med ”den inre sabotören”, den som lite föraktfullt talar om för dig att du är helt fel ute, att du absolut inte klarar av det där, att du helt enkelt ska hålla dig på mattan. En kusin till Jante, kanske. Beth blir av sin terapeut beordrad att ge den inre sabotören ett namn, och se till att besegra den.

Stundtals är romanen rolig, stundtals är den nästan smärtsam; den är målad i blandade nyanser med stråk av svärta, även om grundtonen trots allt drar åt rosa.