Det här med tiden

vit-kontor-klocka_622672En gång hörde jag en manlig komiker, jag tror  att det var Lasse Eriksson, berätta om att han hade upptäckt någonting som han kallade spilltid och som var det mest irriterande han kunde tänka sig. Det var när tvättmaskinen tvättat klart men luckan inte gick att öppna eftersom det, av säkerhetsskäl (?), måste gå viss tid först. Han insåg att han bara stod där och väntade, oförmögen att göra någonting annat, och tiden kändes oändlig och helt bortspilld.

Så känner jag också ibland. Jag ska börja skriva men innan dess måste jag göra ett par saker. Logga in på internetbanken, betala en faktura, skriva ut elektroniska handlingar eller åtminstone titta på dem. Det tar bara några minuter, sedan kan jag koncentrera mig på skrivandet.

Men inloggningen tar tid. En liten cirkel i vänstra hörnet snurrar och jag kan inget annat göra än att stirra på den. Sedan tar varje moment jag försöker mig på extra långa sega sekunder.

Så kommer jag på att jag ska lägga upp den fina recensionen jag fick för Kråkprinsessan som löpsedel på Bokrondellen, och då är det samma problem där. Sidan med recensionen tar lång tid på sig att komma upp. Jag testar två olika webbläsare och väntar. Väntar. Väntar.

Ett mejl får jag i alla fall snabbt iväg och då känner jag mig befriad från all denna spilltid.

Men fyrtio minuter efter att jag satte mig vid datorn för att börja skriva kan jag äntligen börja. Och kör omedelbart fast. Sitter där och tittar. Väntar. Väntar. Väntar. Det känns inte helt okej att kalla det spilltid, för jag vet ju att det släpper till slut.

En dag med förhinder

Namnlo_st-1_556162lJag var både otålig och frustrerad i går. Ville komma igång med att skriva om mitt manus och fiska upp det ur den dy det hamnat i av min ovarsamma behandling. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Ingenting inplanerat, bara att skriva och skriva. Som sagt, ibland tar sig verkligheten andra vägar. Jag fick en bokbeställning via Bokrondellen, inga problem, det var snabbt fixat. Sedan ringde jag Adlibris för att få svar på en rad frågor jag hade. Det tog lite tid men efter samtalet kunde jag i alla fall hjälpligt släppa den irritationen. Jag hade talat med en människa som lovade att fixa problemet.

Jag stuvade om i pappershögen till manuset, bytte plats på två långa avsnitt och kände hur jag direkt hamnade rätt. Började äntligen skriva och hann säkert nio rader. Sedan blev det akututryckning för att hämta medicin till min mamma. En sorts medicin som funnits i över trettio år men enligt uppgift från apotekspersonal inte längre tillverkas. Ändå hade recept skrivits ut av en läkare, samma läkare som hade pratat med apotekspersonal och fått klartecken om att tabletterna skulle finnas tillgängliga.

Efter telefonkontakt med sjukhuset fick vi besked att vi kunde hämta några tabletter hos dem, medan de skrev ut ny beställning till specifikt apotek (med licensansökan – fint ska det vara). Innan jag hann köra till sjukhuset fick jag en ny bokbeställning som jag fixade och lämnade till posten.

Senare fick jag besked att jag kunde strunta i den beställningen och vänta tills jag fick en annan. Lite sent, dock. Här är en som tar bokbeställningar på allvar och ser till att leverera, eftersom det är vad jag är van vid.

De problem jag hade med Adlibris löste sig, men i stället fick jag en massa nya som jag får ta itu med en annan dag. Någon gång efter klockan tre satte jag mig och skrev ytterligare tjugo rader, innan jag upptäckte att jag inte kunde koncentrera mig.

Men i morgon går jag upp tidigt och gör ett nytt försök. Det är den här fasen i processen jag gillar. Bara jag får tid att ägna mig åt den.

Uppladdning inför omstart

Det är drygt en vecka sedan jag var klar med första versionen av mitt nya manus. Jag lät det ligga i två dagar och läste sedan igenom det för första gången.

Det var ingen upplyftande läsning och jag är hård i de kommentarer jag skrivit i marginalen. Tunt, platt, skissartat. Dåligt, helt enkelt. Inte ens de enstaka meningar och formuleringar som jag, när jag skrev dem, tyckte att jag lyckats med fick mig att känna att det ändå fanns någonting positivt att bygga vidare på.

rosmarinSå vad gör en stackars författare då? Förtvivlar? Kastar skiten och lovar att aldrig mer skriva? Tröstäter? Går ut i växthuset och tittar på de blommande rosmarinbuskarna och tänker att det ändå finns små ljusglimtar i tillvaron?

Tja, bortsett från det där med rosmarinen gör jag inget av de föreslagna åtgärderna. I stället biter jag ihop. Samlar mig. Tvingar bort de alltför negativa tankarna och laddar inför fortsättningen. I morgon börjar jag skriva om. Jag har tillverkat en manushållare att vila pappersutskriften på, för även om det manus jag har inte är bra kommer jag att utgå från det när jag skriver om.

13021652_O_1Och så har jag börjat läsa en deckare av Elizabeth George. Hon var en av mina favoritförfattare för många år sedan. Men sedan började hennes romaner svälla och bli onödigt omfattande och det krävs tålamod för att orka igenom dem.

Ändå är det vad jag behöver nu. En roman som är helt olik min egen, till innehåll och kvalitet givetvis, men först och främst till mängden ord. Jag behöver läsa något av en författare med tålamodet att brodera ut sin text. Men risken är att jag hinner skriva klart andra versionen av min roman innan jag läst ut boken. Dels för att jag knaprar i mig den i små portioner och dels för att jag har en del recensionsböcker på ingång, och de måste gå före.

Jag börjar känna otåligheten, viljan att göra om och göra bättre, det där djävlar anamma som en författare måste ha för att orka när det är som tyngst.

I dag vilar jag, kollar Vasaloppet och går till gymmet i eftermiddag. Men i morgon kör jag!