På tal om lix

Jag skrev nyligen om lix och trubbigheten i instrumentet, åtminstone när det gäller skönlitteratur. I dag är en av de segaste skrivardagarna sedan jag började skriva min roman för två månader sedan och när jag tvingat ur mig cirka 2.500 tecken testar jag mig mot lix, eftersom jag har en föraning om att de här mödosamt nedplitade orden kommer att visa upp ett värde som motsvarar mödan.

Jag kan inte annat än skratta när lix uppger att läsbarhetsindex för det hittills skrivna i dag uppgår till 42, minst 15 mer än vad jag brukar landa på. Det är inte bara tungt i hjärnan och fingrarna, texten tynger också. Men det är bara att kämpa på. Vem har sagt att det ska vara roligt på jobbet jämt? Eller lätt?

Lix – trubbigt men intressant

Skärmavbild 2014-01-06 kl. 10.45.24Om man vill testa hur lättläst ens text är kan man göra det i lix.se. Lix står för läsbarhetsindex och är ett trubbigt instrument som mäter antal tecken per ord och antal ord i en mening, och genom det får fram hur svår- respektive lättläst en text är. Man får ta instrumentet för vad det är, men det är onekligen lite kul att testa.

Mina romaner ligger på barnboksnivå i läsbarhet, under 30 i lixskalan. De är således väldigt lättlästa. Nu skulle jag kanske inte vilja sätta exempelvis Kråkprinsessan i händerna på ett barn, eftersom handlingen är direkt olämplig för barn.

Jag började testa för skojs skull men efter att ha fått flera indikationer på att mina texter aldrig nådde över 30 blev jag sur. Jag skrev ihop en hopplös byråkrattext och hamnade över 70. Men för att verkligen bevisa otillräckligheten i lix skrev jag en enfaldig text om prinsessbakelser och rosenmönstrade temuggar och hamnade högt på lixskalan.

Det går alltså inte att mäta innehåll utan bara antal bokstäver. Och i texter där det är mycket dialog blir lix av naturliga skäl lågt, om man inte vill att karaktärerna ska prata onaturligt.

Men det verkligt intressanta var egentligen min reaktion. Jag blev sur över att hamna under 30. Är det inte bra att ens text är lättläst? Det andra intressanta är att spannet mellan 40 och 50 är ”medelsvår normal tidningstext”. Om det är någonstans texter borde vara lättbegripliga och lättlästa är det väl i tidningar.

Hur som helst, när jag hade skrivit en bit av min nya roman testade jag läsbarheten. Jag hamnade mellan 37 och 47. De delar som jag testade utspelade sig 30 år tillbaka i tiden och innehöll väldigt lite dialog, men när jag återkom till nutid var jag tillbaka på 27.

Det blir förhoppningsvis en bra kombination i den slutgiltiga romanen.

Den här texten mäter för övrigt 38 i lix.

 

 

 

 

Nya Camp Molloy

Bilden lånad av TV 4.

Bilden lånad av TV 4.

För drygt tio år sedan visade TV 4 en dokusåpa som hette Camp Molloy. Nu har den, på sätt och vis, återuppstått, i form av Det största äventyret. Camp Molloy utspelade sig i Australien, dit sjutton svenska äventyrare (de flesta inte kända för allmänheten sedan tidigare) forslades, för att de därefter skulle skickas ut i vildmarken och navigera rätt i den otillgängliga naturen. På själva campen, dit de återvände efter de olika utmaningarna, tvingades det förlorande laget rösta hem sin svagaste länk.

Jag vet inte varför jag minns serien, för medan den pågick konstaterade jag att den absolut inte var spännande. Men jag har saknat den, och när Det största äventyret började visas i TV 4 under lördagskvällen hade jag verkligen sett fram emot den. De allra flesta recensenter jämför den med Mästarnas mästare, SVT:s succéprogram, och det är inte så underligt eftersom nittio procent av deltagarna till Fyrans äventyrssåpa är hämtade från MM. Men den påminner mycket mer om Camp Molloy och när jag ser idrottsstjärnorna bli utsläppta någonstans i Mexiko med uppdraget att ta sig till civilisationen utan varesig kompass, mat eller dryck i bagaget, tar det inte lång tid innan jag kommer ihåg varför CM aldrig var spännande. Det är svårt att göra spännande tv av människor som är ute i naturen och vandrar, hur otillgänglig naturen än är. Precis som i CM består spänningen i nya äventyrsprogrammet av grafik i form av pilar, som visar var de bägge lagen befinner sig i förhållande till målet.

Peter Jidhe är programledare och med tanke på hans frisyr måste han ha vistats länge i vildmarken innan Fyran kom dit med deltagarna i Det största äventyret.