I hänryckningens tid

CIMG0244Nyss var det januari och jag bestämde mig för att ägna det här året åt magiskt tänkande. Jag var klar med mina skrivprojekt och tänkte inte påbörja några nya förrän nästa år. En vag idé till nästa roman var allt jag hade.

Nu är det bara ett par veckor kvar av maj. Fem månader av det här året är redan borta och ingen vet vart de tog vägen.

Jag har knappt hunnit börja tänka än. Men jag börjar känna en enorm längtan efter att skriva, att påbörja en berättelse och se vart den tar vägen. Jag kommer inte att göra det. Inte än. Om jag ändå skulle göra det kör jag fast. Jag behöver veta mer om vad det är jag ska skriva innan jag kan börja.

Men om bara några månader är det dags att ryckas hän.

Alla dessa mejl

Bilden lånad från svb.se

Bilden lånad från svb.se

Trots att jag är okänd och min mejlkonversation inte är överdrivet stor får jag varje dag massor av skräpmejl. Jag raderar dem utan att öppna och läsa.

Ibland har jag varit ytterst nära att radera mejl som inte går att sortera in bland dessa, somliga sådana som jag faktiskt gått och väntat på.

I dag kom ett mejl från en för mig okänd avsändare. Jag läste enkätfråga i ärenderaden och var på väg att radera, eftersom enkäter är det värsta jag vet. Så upptäckte jag att det stod SvB och tvekade. Jag har läst och prenumererat på Svensk Bokhandel i många år eftersom det är en av de absolut bästa tidskrifter jag vet. Om de mejlar mig och vill ha mina synpunkter om något i deras tidning kan jag väl ställa upp, tänkte jag.

Vad de ville var i själva verket att jag skulle medverka i nästa nummer, genom att svara på frågan vad jag läser i sommar och om jag har några speciella läsprojekt.

Nu har jag lovat mig själv att vara lite mer vaksam innan jag raderar mejl. Tänk om jag missat chansen att få vara med i SvB!

Idiotisk trädgårdssoffa

KWA trädgårdssoffa London

KWA trädgårdssoffa London

Den som tycker att Ikeas möbler är svåra att montera ihop skulle testa att skruva ihop KWA:s trädgårdssoffa London.

Jag har haft en sådan i flera år, men i höstas slog jag av benen på den och lade den på släpkärran. Den hade gjort sitt, var murken och trasig. Men till våren skulle jag köpa en ny, likadan soffa.

Förra gången var soffan monterad när jag fick hem den. Den här gången slapp jag åtminstone kartongen och eftersom soffan inte bestod av mer än sex delar tänkte jag att det skulle vara en lätt grej att sätta ihop.

När jag monterar ihop Ikea-prylar gör jag alltid fel. Men det ÄR alltid mitt fel och i efterhand kan jag konstatera att om jag bara hade gjort rätt från början hade det inte blivit några problem.

Den här gången, när jag skulle montera ihop London, gjorde jag rätt. Ändå tog det säkert två timmar att få ihop skiten. Det berodde inte på mig utan på att konstruktionen var knas. Vid ett moment, när ryggstödet skulle dit, var man tvungen att köra in i cylinder från ett håll, som en skruv skulle greppa tag i från ett annat håll, och för att få cylindern att stanna på plats och ligga i rätt riktning måste man hålla emot med en skruvmejsel.

Men då hade det varit fint om det funnits plats att hålla emot med en skruvmejsel. Om det inte finns mer än fem centimeter fri yta är det svårt.

Eftersom ”att ge upp” inte finns i min värld kämpade jag på, och fascinerades av att det kan rymmas två så vitt skilda temperament i en människa som det finns i mig: å ena sidan en person som fullständigt saknar tålamod. Å andra sidan en enveten jävel som vägrar ge upp. Och som extra krydda en ilska som kan skrämma hästar i sken.

Nu står soffan på plats. Men nästa gång jag ska köpa ny trädgårdssoffa blir det en annan.