Please release me (set me free)

bild(1)

Havet som det ser ut från min horisont i Mellbystrand.

Så sjöng en gammal smörsångare när jag var barn. Och i dag skulle jag kunna nynna sången själv. I dag släpps nämligen min nya roman, Mellan raderna, fri. Den har recenserats i Hallandsposten och Hallands Nyheter (kan tyvärr inte bifoga fil eftersom texten är gömd bakom en betalvägg), samt fick även en recension i Tidningen Kulturen.

Havet och utsikten i Cornwall, sommaren 2010.

Havet och utsikten i Cornwall, sommaren 2010.

Och hur känns det då att släppa ut en roman i det fria? Har jag varit förväntansfull? Pirrig? Nervös?

Faktum är att jag knappt ägnat det en tanke. Jag har haft böckerna i min lilla lagerlokal i två månader och nästan hunnit glömma bort dem. När jag fick en beställning från Förlagssystem i fredags hade jag inte ens så många böcker hemma att jag kunde skicka iväg ordern. Jag fick stressa iväg före jobbet och packa en låda, samtidigt som jag plockade till mig några böcker att leverera till boklådorna i stan.

Mellan raderna är min sjätte bok, och femte roman. Kanske är det därför jag tar boksläppet med fattning. Eller kanske beror det på att jag inte vågar ta ut någon förväntan i förskott, inte riktigt vågar glädjas.

När jag fick besked att Kråkprinsessan skulle publiceras blev allt väldigt bråttom. Jag skulle snabbt sno ihop en presentation av mig själv (till branschtidningen Svensk Bokhandel), omslaget skulle tas fram på ett par timmar och jag skulle jobba ett par timmar senare.

Jag släppte allt jag hade och gick ner till havet. Stod där och tittade på horisontlinjen en stund innan jag gick tillbaka hem, skrev författarporträttet och körde till jobbet. På eftermiddagen berättade jag vid fikabordet att jag skulle komma ut med en roman samma höst.

Sedan dess har mycket hänt. Förutom de sex böckerna har jag släppt tre små novellsamlingar som e-böcker. Jag har en till på gång, men jag vet inte riktigt när den kommer.

Just nu vill jag faktiskt testa hur det känns att bara njuta av stunden. Njuta av det faktum att BTJ recenserat Mellan raderna (fast jag har inte fått ta del av recensionen än) och att e-boken kommit ut och laddats ner flera gånger redan.

Gott folk, härmed dubbar jag mig själv till författare. Det är verkligen på tiden att jag vågar stå för mina handlingar.

Från olivodlingen

20130324-110535.jpg
Att man inte kan äta hemodlade oliver direkt från trädet har jag bittert fått erfara. Men jag hittade ett recept på inlagda oliver och beslöt att göra ett försök.

Fel nummer ett var att jag skördade dem för sent. De ska plockas när de är halvmogna.

Fel nummer två var att jag över huvud taget håller på med sådant här, det är ju knappast kalamataoliver jag försöker få fram.

Men nu är det i alla fall gjort. De har legat i en saltlösning i tjugo dagar och nu har de dränkts i en blandning av vatten, vinäger och salt.

Efter att ha provsmakat konstaterar jag att de verkligen ska skördas tidigare, så att de inte är så mjuka. I övrigt smakar de lite mer som oliver och lite mindre som ”fy fan”. Jag kommer att göra ett nytt försök i höst, om skörden blir tillräckligt stor. Lite kul är det trots allt att äta hemodlade oliver.

Moln över Mellbystrand

Jag har en ledig dag och solen skiner, så jag tar med mig en bok, en filt och en dyna att lägga på trädgårdsfåtöljen. Vinden är iskall men så fort solen befriat sig från molnen känner jag värmen. Så drar ett stort moln fram igen och jag drar filten tätare om mig och kollar mot himlen.
Då slår det mig att jag har olika syn på det här med moln beroende på när de behagar visa sig. Om sommaren, när det är obarmhärtigt heta dagar, längtar jag efter dem, så att de kan ge mig en stunds frist. Men nu, i den grymmaste och kallaste av vårmånader (och april hotar att bli likadan, läste jag någonstans), önskar jag antingen molnen åt fanders, eller, om inte det är möjligt, att de ska börja samarbeta med västanvinden och ladda upp med regn så att de tillsammans kan driva bort kylan.

20130323-144211.jpg